Dag 30 – 9 mars 2016 ”sista dagen”

Det är något av en konst att klara av att ignorera tuppar som drar igång ett spektakel redan kl 4-5. Den här gången gick det inte, helt omöjligt. Klarvaken flera timmar innan soluppgången alltså, så jag läser vidare på The Lost Symbol. Kl 8:15 noterar jag tiden och konstaterar att jag har 15 min på mig att packa ihop och ta mig till busstationen 3 km bort. 

Inga problem, jag klarade det med någorlunda god marginal, förmodligen tack vare att det var nedförsbacke hela vägen. 

Bussen åkte tillbaka till Havanna ungefär samma väg som jag cyklat två dagar tidigare. Det kändes som att 170 km är långt i buss. Hur fasen fick jag till det på en dag, med BARA 1,5 liter läsk som färdkost första 145 km? Med lite tur har jag alltså förbättrat min cykelkapacitet en aning. 

Löpningen visade sig vara något helt annat med, 10 km runt Parque Lenin på kvällen hade fått vem som helst att skämmas. Det gäller att snabbt komma in i rutinerna på hemmaplan, annars blir det svårt att klara målet på 2:50 på Sthlm Marathon. 

Hela eftermiddagen och kvällen tillbringades i en för säsongen stängd badanläggning. De lät mig tvätta kläder, duscha och laga mat i lugn och ro. Ingen pratade engelska, men det vara supermysigt ändå. Utrustning som jag inte ville ha med mig hem lämnades kvar till glädjescener. Cykelflaskorna kanske gjorde störst succé, något som är svårt att fatta pga av skicket de var i, men kubaner är uppenbart inte vana vid att få fullt fungerande prylar i present av en blek gringo. 

Sista natten tillbringade jag vid den sjö i Parque Lenin som inte uppdaterats på Google Maps sedan den torkat ut och blivit…en äng. Äsch, inte mycket på Kuba är som jag förväntat mig att det skulle vara, så jag var riktigt nöjd ändå. 

Inte en tupp i sikte när dragkedjan på tältet stängdes. Jag somnade till en skön bris och hoppades att hemresan dagen efter skulle gå fort (eller iaf enligt tidtabell) för att jag skulle kunna hinna med att träffa hela familjen: mamma, pappa, brorsan med sin Anna, Kian (6år), Teo (4 år) och Loui (1,5 år) 

Ett citat från filmen Into The Wild känns lika sant idag som när jag hörde det för några år sedan: 

Happiness is only real when shared.

En mer perfekt avslutning på en resa som gett mig mycket att brottas med mentalt kunde jag inte ha önskat mig. 

En sammanfattning av resan kommer inom kort. 
Nyfiken kis som ville bygga ett eget släp. Min nya företagspartner?   

Gänget som jobbade på ”Erilsdalsbadet”.