Dag 30 – 9 mars 2016 ”sista dagen”

Det är något av en konst att klara av att ignorera tuppar som drar igång ett spektakel redan kl 4-5. Den här gången gick det inte, helt omöjligt. Klarvaken flera timmar innan soluppgången alltså, så jag läser vidare på The Lost Symbol. Kl 8:15 noterar jag tiden och konstaterar att jag har 15 min på mig att packa ihop och ta mig till busstationen 3 km bort. 

Inga problem, jag klarade det med någorlunda god marginal, förmodligen tack vare att det var nedförsbacke hela vägen. 

Bussen åkte tillbaka till Havanna ungefär samma väg som jag cyklat två dagar tidigare. Det kändes som att 170 km är långt i buss. Hur fasen fick jag till det på en dag, med BARA 1,5 liter läsk som färdkost första 145 km? Med lite tur har jag alltså förbättrat min cykelkapacitet en aning. 

Löpningen visade sig vara något helt annat med, 10 km runt Parque Lenin på kvällen hade fått vem som helst att skämmas. Det gäller att snabbt komma in i rutinerna på hemmaplan, annars blir det svårt att klara målet på 2:50 på Sthlm Marathon. 

Hela eftermiddagen och kvällen tillbringades i en för säsongen stängd badanläggning. De lät mig tvätta kläder, duscha och laga mat i lugn och ro. Ingen pratade engelska, men det vara supermysigt ändå. Utrustning som jag inte ville ha med mig hem lämnades kvar till glädjescener. Cykelflaskorna kanske gjorde störst succé, något som är svårt att fatta pga av skicket de var i, men kubaner är uppenbart inte vana vid att få fullt fungerande prylar i present av en blek gringo. 

Sista natten tillbringade jag vid den sjö i Parque Lenin som inte uppdaterats på Google Maps sedan den torkat ut och blivit…en äng. Äsch, inte mycket på Kuba är som jag förväntat mig att det skulle vara, så jag var riktigt nöjd ändå. 

Inte en tupp i sikte när dragkedjan på tältet stängdes. Jag somnade till en skön bris och hoppades att hemresan dagen efter skulle gå fort (eller iaf enligt tidtabell) för att jag skulle kunna hinna med att träffa hela familjen: mamma, pappa, brorsan med sin Anna, Kian (6år), Teo (4 år) och Loui (1,5 år) 

Ett citat från filmen Into The Wild känns lika sant idag som när jag hörde det för några år sedan: 

Happiness is only real when shared.

En mer perfekt avslutning på en resa som gett mig mycket att brottas med mentalt kunde jag inte ha önskat mig. 

En sammanfattning av resan kommer inom kort. 
Nyfiken kis som ville bygga ett eget släp. Min nya företagspartner?   

Gänget som jobbade på ”Erilsdalsbadet”.  

    
   

  

Dag 29 – 8 mars 2016

Världens gulligaste hund väckte mig med ett högst oväntat slick på tårna (benen hade jag sträckt ut ur tältet och somnat om). Att vilja skaffa hund efter ha lekt med en gullig valp känns lika självklart som att inte vilja ha hund när nästa resa är runt hörnet. Dilemma. 

Viñales visade sig vara ganska skönt att göra ingenting i, så det fick bli just det den här dagen. 
Ett besök på en tobaksfarm skulle göras, men byttes bort mot några timmars läsning i skuggan under ett träd. Kanske hinner jag med det imorgon, innan bussen tillbaka mot flygplatsen avgår. Kanske inte. 

En kuban ville idag köpa min cykel. På riktigt köpa. Jag sa att det var ett gyllene tillfälle och att han fick ETT försök att ge ett pris som jag inte kunde tacka nej till. Så här i slutet av en resa är det i regel lättförhandlat om cykelförsäljning. Han sa 2500kr, jag sa häppåde. Det är ju ungefär vad nya däck kostar. 

Nu är fokus på att komma hem till familj och vänner. Brorsönerna är det alltid superroligt att träffa efter så här lång tid. Första besöket på Hemköp kommer nog bli som att promenera rakt in i himlen. Att återgå till vegetarisk kost några dagar efter hemkomst, det ska bli skönt, liksom att dricka kranvatten utan rädsla för diverse parasiter och en mage som kraschar. 

   

Dag 28 – 7 mars 2016

När jag vaknade idag så tänkte jag att det inte skulle bli någon cykling att tala om. Jag var klar. Det fick räcka.

All utrustning packades ihop och jag rullade bort och köpte frukost.

Jag kollade kartan. De enda två platserna som folk nämnt som jag inte besökt, Pinar del Rio och Viñales, en bra bit västerut och en lagom tripp för de sista 3,5 dagarna innan flyget hem.

Efter 35 km kom jag upp på motorvägen med vinden i ryggen och bestämde mig för att gasa på. Resans förmodligen mest intensiva cykling tog mig 140+ km till Pinar. Staden gjorde sig redo för en salsafestival. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar att dansa. Nja. Jag käkade och försökte summera vad jag ansåg om staden. Konstant blev jag avbruten av snubbar som ville sälja boende. ”Jag tältar” resulterade bara i fortsatt snack. Ingen annan stad har haft störigare säljare. Om jag hade haft tårgas så hade den inte skingrats på bra länge.

För att slippa eländet återstod bara att fortsätta till Viñales och efter ca 25 km av de finaste kuperade vägarna på Kuba hade jag spanat in Kubas mest uppstyrda ort och hittat en bondgård att slå upp läger på.

Vilken dag.

Lite spagetti och sömn på det bara.

 

Enrique, tilll höger, är 55 år och jobbar som cykelguide sedan 18 år tillbaka. Han har precis avslutat en runda på 2000 km och påbörjar en ny om tre dagar som tar 6-veckor att slutföra. Schyssta lår på köpet.

IMG_7213  IMG_7194

Säkerhetsmarginalen är inte stor. Bara du vidrör kanten med lite fart faller du 20 meter ner. Omöjligt att undvika.

IMG_7196

Jag har saltat mina kläder ordentligt.

IMG_7207

Viadukter som byggs för framtida behov är hmmmm FÖRJÄVLA fult för landskapet.IMG_7208

Cykelamigo som tar sig runt jorden på två hjul. Han har några tusen km kvar, Florida- New York.

IMG_7211

Sovplatsen på bondgården i Dos Hermanas.

IMG_7225

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 27 – 6 mars 2016

Inget blir bra om det görs i affekt.

Det är ingen nyhet.

Efter att ha fått slut på vatten, inte kunnat betala med kort, fått förklarat att något wifi inte finns annat än i Havanna och att den enda banken också finns där lackade jag och började hetscykla mot flygplatsen. Avfarterna var många där jag kunde svänga av. Avståndet var rejält, så det fanns tid att kyla ner skallen, men icke.

Jag var så jävla trött på att inte kunna äta och dricka utan krångel att jag cyklade som en dåre rakt till flygplatsen, ca 125 km. I jobbig sidvind. På en fyrfilig motorväg. Förbannad. Jag svor åt varje ojämnhet i asfalten och fördömde oskickliga hantverkare, kommunism, byråkrati och Fidel.

Så småningom kom jag till flygplatsen. Tyvärr även till fel terminal. Jag svor väldigt energiskt i en hel minut, därefter frågade jag en taxichaufför var min terminal var. Den visade sig ligga bara 2,5 km bort. Hade kunnat skippa svordomstrippen och bara cykla dit direkt. Ska försöka memorera det.

Flyget hem? Fullt. Imorgon också. Kanske 8/3. I ”värsta fall” som planerat 10/3. Idag var jag dock mer än redo. Hade varit en dröm att NU befinna mig halvvägs hem.

Jag alltså fast i närheten av Havanna i fyra nätter om det vill sig illa, staden som jag ville undvika till varje pris för att den var för stökig och smutsig för min smak.

Just ja. Mitt bankkort funkade inte på flygplatsens växlingskontor och det enda jag hade kontant var 40€. Det är vad jag nu ska klara mig på i upp till fyra dagar.

Oddsen för ett och annat utbrott till innan jag reser hem är inte dåliga.

Sovplats i natt: Playa Baracoa (hejdå stilla karibiskt hav, hej igen arga vågor och vassa korallstränder).

 

Det kan mycket väl vara första gången jag uppskattade att ett café var stängt. Nu kunde jag laga och äta min pasta på ett bekvämt sätt.
IMG_7173

I vanliga fall är det rätt stressigt att lyssna på myggor som surrar, men när man VET att de är utanför nätet så känns det nästan lite rofyllt.

IMG_7170

Ett citat från en bok jag läser som är så sant så. All oro är i princip onödig. Det löser sig.

IMG_7167 IMG_7166

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 26 – 5 mars

Kastrullen som jag åt min lyxiga pasta ur innan jag somnade ställde jag utanför tältet. I den hade en koloni bildats med insekter som jag inte känner igen namnet på, allt jag vet är att de gungade konstant, det såg nästan ut som att det var flygor som fastnat i ett spindelnät.

En liten stund senare när jag ska sätta på mig cykelskorna upptäcker jag en av de största spindlarna jag någonsin sett. I skon alltså. Det är inte omöjligt att jag aldrig någonsin sätter på mig skor igen utan att kolla om de är tomma på allt annat än fotsvett.

Från Horquita till Playa Giron var det 33 km. Stranden var allt annat ön exotisk och dög endast till att tvätta cykelkläder och hänga de på tork.

Till Plata Larga var det ytterligare 33 km och som tur var fanns där mat, för orten i sig lockade inte.

När maten lagt sig var det bara att beta av ytterligare 33 km till Jaguey Grande. Ännu en stad med det suffixet som inte riktigt lever upp till sitt namn. Något wifi fanns förstås inte.

Det blev ytterligare 30 min cykling och sovplats 50 m från motorvägen.

Allt som allt, ingen riktig drömdag, men långt ifrån misär också.

Nu har jag exakt 80 kr kvar i nationell valuta och imorgon är det söndagsstängt på alla banker. Inte för att det påverkar mig särskilt mycket, dit jag är på väg lär det inte finnas några ändå. Men det löser sig säkert på något fiffigt sätt. Det brukar det ju göra.

 

Kubanerna är påhittiga och löser det mesta med väldigt primitiva medel. Den här ”motocykeln” byggdes med en skruttig cykel och en ännu skruttigare motor.
IMG_7158IMG_7160

Problem med däck som lossnar från fälgen. Knyt ihop hela skiten bara.

IMG_7161

IMG_7159Här fick fantasin flöda när byn skulle namnges.

IMG_7162

Playa Giron dög bra till att torka kläder och campingutrustning.

IMG_7142  IMG_7144

Denna semesteridyll behöver eventuellt fräschas upp lite.

IMG_7143

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 25 – 4 mars 2016

Ett lätt duggregn fick mig att kl 04 flyga upp ur hängmattan och rigga tältet innan ett eventuellt spöregn startade. Efter det somnade jag om och blev kvar i tältet till kl 9, rätt sent för att vara en sån här cykelresa.

Cyklingen från Trinidad mot Cienfuegos startade bra, buken proppfull av mat och lite sötsaker i väskan.

Efter halva sträckan möter jag de fyra tyska pensionärerna för fjärde gången på den här resans senaste 700 km. Hur vi lyckas tajma varandra så skickligt är konstigt, sannolikheten måste vara minimal. De har tagit bussen med jämna mellanrum och hunnit ikapp och förbi medan jag trampat på i jämn takt.

En vidskeplig människa hade inte gillat den här dagen, den var full av dåliga tecken.

En jättefin liten fågel passerar framför mig precis som en bil kör om och dunsar rakt in i dess sidan. Game over. Den rullar runt några gånger på marken innan jag hinner ikapp och nästan kör över den.

Någon timme senare börjar det blixtra. Från klar himmel. Första tre gångerna var jag övertygad om att jag hade lågt blodsocker och behövde äta en familjepizza. Efter det fattade jag vad moder jord försökte säga mig: ta det lugn för fan!

IMG_7118

Ja, de här grabbarna är riktiga amigos.

IMG_7116

Jag sov riiiiktigt bra här den här natten, ingen tupp och inga hundar som härjade. Bara heeeelt tyst och skönt.

IMG_7134

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 23-24 – Vilodagar i Trinidad/La Boca

Då var det dags för efterlängtade vilodagar. Plural. Två hela dagar utan cykling…eller nja…lite transportcykling mellan playan och stan går ju inte att undvika. Att utforska Trinidad till fots kommer inte heller på tal, allt sker rullandes. Men ändå, benen och röven får sin välförtjänta vila.

Sova på playan i hängmatta, äta mat, slöa, prata engelska med turister, det är något jag saknat. Ensamheten har varit betydligt mer påtaglig den här resan än de tidigare jag gjort, förmodligen för att engelskan är så dålig på Kuba. Det har därför varit något av en befrielse att faktiskt hänga med andra turister. Lite lagom sådär.

Ett löppass på 10 km kändes lika naturligt som när Bambi skulle korsa isen. Hur jag för två år sedan sprang Skopje Marathon på 3:06 efter tio dagars stenhård cykling är ett under. Nu kunde jag knappt hålla ett normalt löpsteg första halvtimmen, men det släppte till slut och sista 3-4 km sprang jag i 4:40-tempo. Stockholm Marathon på 2:50 om 2,5 månad kommer kräva en del timmars asfaltssafari i Stockholm, inget snack om den saken.

Imorgon, 4 mars, rullar jag vidare. Jag har ca 3-4 heldagars cykling kvar till flygplatsen, hur jag fördelar det över den vecka som jag har kvar innan hemresan är oklart. Det verkar som att jag hittat en kuban som kan trolla fram och transportera en cykelkartong till flygplatsen åt mig. Av allt att döma kan jag köra raka vägen till flygplatsen och packa ihop, inga onödiga stopp i Havanna. Tänk om det kan vara så smidigt, jag vet inte om jag vågar tro på det.

   
 
Riktigt coola hojar går att se lite överallt på Kuba. Den här rackaren är tydligen en 40 år gammal kines.   

Dag 22 – 1 mars 2016

Eftersom jag inte dricker alkohol kan jag inte referera till en riktigt minnesvärd baksmälla, men min analys är att jag kände mig ungefär så den här morgonen. Benen vägde 100 kg och ögonlocken bara aningen mindre.

En sväng på stan i Heliga Anden resulterade i absolut inget kvalitativt att äta, så det blev nudlar.

Efter det hoppade jag upp på hojen och satte iväg mot Trinidad, 70 km bort, över några berg och så. Första kvarten kan mycket väl ha varit min långsammaste någonsin. Det hände ingenting när jag trampade. Ytterst lite långsammare och jag hade vält omkull.

Men så plötsligt slog det om och jag bombade på hela vägen till Trinidad. 70 km över berg avklarat på tre timmar blankt. Stört.

Stranden låg 8 km från stan så jag begav mig dit efter en av resans maffigaste luncher.

Klart godkänd playa där jag hamnade och jag hade inte direkt någon lust att cykla vidare 3 km till Ancón, där alla hotell ligger.

Det tog tre veckor för mig att hitta ett ställe där jag kände att jag kunde slappna av. Märkligt. Ingen stress längre. Så här ska det kännas.

Den som spar, den har. Det är ALLTID klokt att ha tre telefoner i reserv.    

Den Helige Andens konstgjorda befruktning. Frågor på det?

 
Viktor Milonjic – Yo soy maestro. Det är min tag line på det kommande visitkortet. 

   
   

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 21 – 29 feb 2016

Det är något otroligt karismatiskt med människor som inte har mycket, men definitivt delar med sig av det de har ändå.

För någon dag sedan (morgonen efter skyfallet) sa en gubbe att jag borde ha sovit i hans hus. Det skulle inte kosta för en cyklist. Ingenting. Det fanns dessutom vatten. Och tv!

Imorse kom en liten grabb förbi med en kopp kaffe, hans mamma hade sett mitt tält och skickat över sonen. Platsen jag tältade på var ju rätt avsides, så det var bara deras hus inom 500m. Det var liksom hennes plikt att se till att jag fick i mig kaffe. Så gulligt.

Grabben var som hämtad ur en komedi, han babblade konstant, ställde tusen frågor och fick så klart inga svar, pillade på allt och lyssnade inte så noga när jag sa nej. Önskar att jag hade kunnat göra hans morgon lite roligare genom att kunna spanska 🙁

Cykling utan särskilt mkt kraft i benen tog mig först 65 km till Ciego de Avila och ytterligare 65 km till Sancti Spiritus.

Staden heter Heliga Anden. Bisarrt.

Mörkret föll, ryggen ömmade, luftmadrassen med puckeln på mitten lockade inte, så jag tog in på rum. Imorgon har jag 70 km till Trinidad. Där tänkte jag smälla upp tältet och inte flytta mig på tre dagar. Vila helt, eller kanske lägga in lite löpträning om benen känns fräscha. Stockholm Marathon är runt hörnet och i år är det 2:50 som gäller. Det kräver lite löpträning liksom.

  
Landningsbanan hade såna här kors lite överallt. Så att främmande makter inte ska invadera Kuba och sno alla tillgångar.


Som sagt, han pillade på ALLT.


Färgen på köttet signalerar att natten kan bli intressant.


Älskar såna här katter som hoppar upp i knät på en och ba ”här tänker jag sitta nu”. 

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit

Dag 20 – 28 feb 2016

Meeeeeeeeeedviiiiiiind!!!!!

Om jag hade haft lätt till tårar så hade jag gråtit några liter idag. Det var fan på tiden att jag fick cykla snabbt för ovanlighetens skull.

Nackdelen är att det sällan blir en lättare dag rent fysiskt, för något triggas i min skalle och jag trycker på som fasen, för att ”passa på och utnyttja vinden”. Resultatet idag blev sisådär 170 km, Las Tunas-Florida. Inte för att km räknas, men bara som ref mot igår när 95 km nästan kostade mig mitt psykiska välmående.

Efter 100 km möter jag en grupp på fyra tyskar som jag cyklade om för tre dagar sen. Hur de hamnade före mig igen är ett mysterium. De hävdar att de bara tagit bussen 10 km. Jag hävdar mytomani.

Jag kom in till Camagüey och fasen vilken mysig stadskärna. Sorgligt nog gav jag den ingen uppmärksamhet, inte ens en bild, jag kollade bara mailen och bombade vidare. Det var inte för att jag var tvungen att samla km, utan för att jag två dagar i rad sovit på privatboende och den här resan handlar om camping till stor del.

Så vad blev kvällen sovplats? I ca 30 min spanade jag hårt efter en bra plats, men med betesmarker överallt gäller det att vara lite försiktig.

Från ingenstans och kanske 15 min innan mörkret dyker en landningsbana upp. Intill vägen. Overkligt. Jag rullar in 500 m på den och pissar in mitt revir. Grym dag. Nu är det tre paket nudlar och en burk Kuba-nutella som ska elimineras.

  
  
  
  

 

Loading
Center map
Traffic
Bicycling
Transit