Vägbeskrivningar

Den där bankomaten som skulle ligga “först höger sen höger igen” låg inte där. Otippat. Folk är sääääääääämst på att ge vägbeskrivningar. Sämst. Jag är så tacksam för min idrottslärare i grundskolans fixering vid orientering. Ge mig en karta och jag kommer hitta vad fan som helst. Ge mig en dålig vägbeskrivning och jag vill sparka dig på smalbenet. Åtta gånger.

Sååå.

Mina 70 pesos (35kr) räckte till två pizzaslice, en tacos (godaste hittills i Mexiko) och en pannkaka med Nutella och jordgubbar.

Vilket skämt alltså. I Oslo hade man fått en Snickers.

Sen frågade jag en till person om bankomaten och sen ytterligare en till. Till slut genomförde jag världshistoriens säkraste kontantuttag. Tre tuuuungt beväpnade poliser såg till att ingen med ohederliga avsikter kom i närheten av mig.

Tänkte ta en bild, men var rädd för att bli skjuten med en kulspruta. Känns som en godkänd anledning.

Tänk er en ca 80 år gammal man…som går upp flera gånger varje natt för att kissa…och knappt lyckas klämma ut några droppar varje gång.

Det trycket hade jag på varmvattnet i duschen efter att ha cyklat i kyyyligt väder sista 90 minuterna.

Inte helt tillfredsställd alltså.

Det är lite svårt att bestämma sig för att tälta när man varit kall sista delen av dagen, så ännu en natt på motell alltså.

Att befinna sig på 1500-2000 möh är för det mesta himla bekvämt. Värmen är inget hinder, noll risk för regn (med tanke på vegetationen) och bra träning. Att sova på hög höjd är ju som att köra ett litet träningspass. Den late mannens lösning på låga nivåer av hemoglobin.

https://milonjic.com/cykeldagbok/wp-content/uploads/2019/01/img_5174.mov

Den där skylten? Ingen aning vad den betyder. Soy sueco. No hablo español.

Gårdagens rutt: https://strava.app.link/HVBS7Yo5ST

Dagens rutt: https://strava.app.link/px7EL2q5ST

Inte långt kvar nu

Oaxaca visade sig vara precis så behagligt som ryktet ihärdigt påstod. Lite jobb, lite mat, lite promenad (jag veeeet, helt sjukt att man inte vilar på vilodagar) och ett biobesök, det är planen – varje dag.

Det är så skönt att veta att det inte är någon stress för att hinna med allt som jag vill hinna med. Nu har jag förvisso lågt ställda ambitioner på vad som ska åstadkommas, men ändå.

Google Maps hävdar att det finns en cykelbutik bara 5 km från flygplatsen i Mexiko City, så jag planerar att komma dit en timme innan stängning och plocka en kartong, packa allt, duscha på något lämpligt ställe och sen göra mig redo för hemresa.

Men men…jag är inte där än. Slow your horses, Viktor. Det är fortfarande 500 km och nästan 8000hm kvar.

Dags att borra tunnlar

Jag ska maila Mexikos transportminister och föreslå att hen ska börja utforska konceptet med tunnlar. Inte sett en enda tunnel hittills nämligen, men däremot har jag kommit upp på nästa 2200 möh två gånger på en dag. Med en dal som låg på ca 1000 möh däremellan. En tunnel är alltså helt klart på sin plats.

Det har varit en dag som rullat på fint, trevliga människor längs vägen, god mat och trots tuff terräng så har jag kommit en bra bit framåt.

Jag blev även bjuden på en påse nymalt, närodlat kaffe av den här plantageägaren.

Jag hade förutom allt positivt även ett samtal med flickvännen där hemma och vi kom fram till att våra olikheter helt enkelt är för svåra att kombinera. Så nu fortsätter solocykling även som singelcykling. Det känns tråkig och tufft, men sånt här är en del av livet. Vi hade 1,5 år ihop och hann med sjukt mycket roligheter och riktigt många resor, det är mer än de flesta kan säga om sina senaste 18 månader.

Imorgon glider jag in i Oaxaca, eftersom det bara är 85 km kvar och knappt någon klättring så känns som att jag redan är framme. Två härliga fransyskor som jag träffade i Puerto Escondido är där också, så det kommer bli en riktigt kul och social dag. Ryktet säger att det är en kanonstad, så jag får se hur länge jag stannar. Jag har hur som helst “råd med” två vilodagar och känslan just nu är att jag tar mig till flygplatsen direkt utan att se något alls av Mexiko City. Det kan jag göra nästa resa, när jag klipper sista etappen upp till Kalifornien.

Walk of shame

Mexiko har tydligen över 50 olika folkgrupper, många med sina egna språk och många som inte pratar spanska. Byn jag hamnade i för middag (jag åt 15 tacos, men de rackarna var rätt små) använder språket chatino parallellt med spanskan. Restaurangägaren trodde att kanske 10-15000 människor pratar språket.

Ett språk som mina ben inte ville prata idag var cykling. Det var såååå tungt. Möjligt att det berodde på att jag cyklade från havet upp till 1770 möh, att det var varmt, väldigt brant stundvis och att jag har tung packning. Men mest sannolikt beror det på en dålig dag för mina ben.

Jag GICK upp för vissa partier när lutningen var 12-15 grader. Benen pallade inte trampa. Walk of shame i annan tappning.

Det var inte överdrivet långt från att jag tog emot mig med näsan när jag efter en mycket brant kurva kom i ca 40 km/h ner mot en bro. Med 1m marginal fick jag stopp på hojen innan det här, något ovanliga vägbygget uppenbarade sig.

Att testa något nytt

Väääldigt ofta väljer jag att inte ta omvägar, även om de kan ha något vackert att bjuda på. Idag hände det dock. Laguna Chacahua skulle besökas, punkt slut.

En halvdags cykling tog mig till orten El Zapotalito, där jag hittade en italiensk tjej som skriver sin magisteruppsats. Hon ställde upp på att vara min översättare när jag bokade upp mig på två båtturer, på dagen för att se mangroveträsket och på kvällen för att spana in lysande plankton.

Chill mode

Jag har hittat en härlig plats i Puerto Escondido som jag gillar skarpt och behovet att cykla har trappat ner…jag stressar inte vidare. Hänga med människor känns kanon nu och batterierna behöver laddas inför den kommande sträckan…dvs ca 800 km och väldigt många höjdmeter. Jag kommer alltså cykla inåt land, mot staden Oaxaca. Den ligger precis som Mexiko City på hög höjd och temperaturen droppar till ca 5-8 grader om nätterna, så resans karaktär förändras dramatiskt. Steg 1 blir att köpa en till sovsäck 🙂

Det pågår lite oroligheter i Mexiko nu, kriminella snor bränsle från statliga oljeledningar….men igår gick det tydligen lite snett. De sprängde sig själva. För alla som är osäkra på sina karriärsval – bli inte bränsletjuvar!

Nattcykling

Sååå härligt det var att cykla när solen gick ner, trots at första tanken var balle, nu hann jag inte fram, men så rullade jag bara vidare på den perfekta, otrafikerade vägen i 2h. Lugnt och försiktigt givetvis. Med en måne som lyste upp riktigt bra släckte jag till och med min lampa långa stunder. Sjukt mysigt. Sist jag cyklade på natten var med min amigo Toni, då vi körde en runda efter hans kvällsskift. Gången innan det var 2014 med Tobias Bonnedahl när vi i januari cyklade genom skogen hela vägen till Uppsala. Det finns en jäkla charm i det.

Men. Det förutsätter väldigt lågt trafikerade vägar, dvs grus eller skog. På asfalt kan alltid en bil komma i 100 km/h och då ska man ha seriös belysning för att synas på håll. Det har inte jag. Slutcyklat på natten alltså. Punkt.

Spana in stickan, eller snarare spjutet, som satte sig i däcket idag. Kan det varit den som orsakade att däcket plötsligt blev mjukare.

Tyskarna Linda och Felix dök upp på andra sidan vägen idag. Även de siktar på att ta sig till Patagonien. Cyklarna de valt är iaf redo för krig. Mina däck är 32 mm breda, deras är typ traktordäck. Det är inget för mig, för den långsamma cyklingen som det innebär skulle vara mentalt outhärdlig. De har dessutom ca 10 000 km till Patagonien. Hoppas de fixar det!

Rastlöshet

Casa Mirador Salina Cruz bjud på bästa möjliga avkoppling i ett dygn. Men som enda gäst just känner jag mig inte redo för en till natt här. Nu drar jag vidare.

Vill umgås med människor nu. Fan. Inte en engelskspråkig människa så långt ögat och min röst når hittills. Får fan panik. Kommer börja prata med mig själv snart. Bli bästis med en volleyboll typ. På den nivån är det.