Chill mode

Jag har hittat en härlig plats i Puerto Escondido som jag gillar skarpt och behovet att cykla har trappat ner…jag stressar inte vidare. Hänga med människor känns kanon nu och batterierna behöver laddas inför den kommande sträckan…dvs ca 800 km och väldigt många höjdmeter. Jag kommer alltså cykla inåt land, mot staden Oaxaca. Den ligger precis som Mexiko City på hög höjd och temperaturen droppar till ca 5-8 grader om nätterna, så resans karaktär förändras dramatiskt. Steg 1 blir att köpa en till sovsäck 🙂

Det pågår lite oroligheter i Mexiko nu, kriminella snor bränsle från statliga oljeledningar….men igår gick det tydligen lite snett. De sprängde sig själva. För alla som är osäkra på sina karriärsval – bli inte bränsletjuvar!

Nattcykling

Sååå härligt det var att cykla när solen gick ner, trots at första tanken var balle, nu hann jag inte fram, men så rullade jag bara vidare på den perfekta, otrafikerade vägen i 2h. Lugnt och försiktigt givetvis. Med en måne som lyste upp riktigt bra släckte jag till och med min lampa långa stunder. Sjukt mysigt. Sist jag cyklade på natten var med min amigo Toni, då vi körde en runda efter hans kvällsskift. Gången innan det var 2014 med Tobias Bonnedahl när vi i januari cyklade genom skogen hela vägen till Uppsala. Det finns en jäkla charm i det.

Men. Det förutsätter väldigt lågt trafikerade vägar, dvs grus eller skog. På asfalt kan alltid en bil komma i 100 km/h och då ska man ha seriös belysning för att synas på håll. Det har inte jag. Slutcyklat på natten alltså. Punkt.

Spana in stickan, eller snarare spjutet, som satte sig i däcket idag. Kan det varit den som orsakade att däcket plötsligt blev mjukare.

Tyskarna Linda och Felix dök upp på andra sidan vägen idag. Även de siktar på att ta sig till Patagonien. Cyklarna de valt är iaf redo för krig. Mina däck är 32 mm breda, deras är typ traktordäck. Det är inget för mig, för den långsamma cyklingen som det innebär skulle vara mentalt outhärdlig. De har dessutom ca 10 000 km till Patagonien. Hoppas de fixar det!

Rastlöshet

Casa Mirador Salina Cruz bjud på bästa möjliga avkoppling i ett dygn. Men som enda gäst just känner jag mig inte redo för en till natt här. Nu drar jag vidare.

Vill umgås med människor nu. Fan. Inte en engelskspråkig människa så långt ögat och min röst når hittills. Får fan panik. Kommer börja prata med mig själv snart. Bli bästis med en volleyboll typ. På den nivån är det.

Raka väg mot…ännu en rak väg

Ännu fler cyklister som korsar min väg, den här gången Hugo och Begoña från Spanien. De har varit ute i fem år och cyklat jorden runt. Nu börjar de ruttna rejält och “måste” pga en systers bröllop åka hem i mars. De verkade båda rätt nöjda med det.

Sjukt fint par, hade gärna hängt med dem över en middag…men vi möttes mitt i ingemansland och dessutom åkte vi åt oliks håll. Någon annanstans, någon annan gång.

I övrigt har det varit vääääääääääldigt monotont senaste dagarna. Vägarna har varit spikraka. Jag har stirrat mot horisonten hela dagarna. Funderade att rigga min dator på styret och kolla på en film medan jag cyklade. Hade funkar galant.

Har jag nämnt att kokosvatten är det godaste jag vet? Så synd att det inte går att få processat kokosvatten på flaska att smaka gott. Det MÅSTE vara färskt.

Natten tillbringas i en stad, Tehuantepec, på ett mycket enkelt ställe. Härligt med lite liv runt omkring mig, kände mig lite väl ensam i hängmattan igår. Hunden som skällde på mig i två timmar var inte särskilt bra sällskap.

Imorgon kommer jag fram till kusten, bara 16 km kvar faktiskt. Orkade inte hela vägen idag, det fick räcka med 130 km.

Rutt: https://www.strava.com/activities/2077339155 och https://www.strava.com/activities/2077091754

Jag åt tre såna portioner, dvs 15 små tacos. Och då var jag egentligen inte ens hungrig.

Territorium

Dagarna rullar på fint. Än så länge är jag i icke-turistigt territorium, men redan imorgon är det slut med det när jag är i krokarna av Salina Cruz. Jag har blandade känslor kring det. Å ena sidan vill jag se det mexikanska, å andra sidan tööööörstar jag efter samtal som går djupare än matbeställning. Att jag inte kan spanska är en sån förlust i de här sammanhangen. Skönt att min engelska är desto bättre.

Jag mötte idag en italienare som varit på resande fot i fem år. Nu cyklade han från Kalifornien söder ut. Innan dess hade han vandrar i fyra åt. Alltså, han promenerade i fyra år. Om jag inte minns helt fel så hade det blivit 20 000 km. Helt sjukt. Jag pallar knappt gå till mataffären som ligger 200m hemifrån.

Här tar jag en bild på honom när han tar en bild på mig. Han heter Mattia Miraglio. Vad är 78 900 minus 400? Så många fler följare än jag har han på instagram. Kände att det behövde redas ut.

Föregående natts upphängning av hängmattan måste slå något typ av rekord i coolhet. Ett nedblåst, dött träd liksom. Det är målbilden för all framtid. Två palmer kommer vara sååå töntigt efter det här.

Ser det inte lite ut som att jag kommit halvvägs? Nä, eftersom jag följer kusten så långe som möjligt innan jag svänger av mot Mexiko City så har jag ca 1200 km kvar, och ca 800 km avklarade.

Som jag längtar efter lite beachhäng med vilodagar där jag dricker kokosnötter morgon till kväll. Snart.

Klicka på bilden för en större karta

Så klurigt!

En sån här avfart hatar jag. Mat och bad. PRECIS vad jag vill ha. Det är dock 16 km dit och samma väg tillbaka. Det är föööör långt. Kan inte “offra” tiden. Allt måste vara längs vägen alternativt att jag kan ta en annan väg framåt. Det finns inget värre än att åkta tillbaka samma väg.

Enkelt val alltså. Jag fortsätter framåt och badar i nästa flod istället.

Skönt med lite slappare dagar när man är sliten. Inte riktigt min grej att gå på rött för länge. Tror inte på konceptet jobba stenhårt – vila stenhårt. Vila ska man göra ofta. Har ju lyxen hemma att jobba som det passar mig (och vila), på samma sätt är det på mina cykelresor. Vissa dagar orkar jag inte kämpa. Som igår. Så jag var kvar på hotellet till kl 14 innan jag stack iväg.

Regnet gav mig två pauser, men jag fick lagom mkt gjort ändå.

När jag la mig på kvällen så insåg jag att marken hade lite väl elaka växter som punkterat mitt liggunderlag. Då satte lagningsprocessen igång. Skapligt resultat. Vaknade på en halvmjuk madrass, klart bättre än en helt platt.

Har märkt av en tydlig tendens också…när jag drar iväg på såna här cykelresor så funkar mina rektioner där hemma inte så bra. Enklast vore väl att säga det är fel på alla andra, men vafan, inte omöjligt att jag har något med det att göra. En promille kanske är mitt fel.

Klicka på bilden för att komma till kartan