Dags att borra tunnlar

Jag ska maila Mexikos transportminister och föreslå att hen ska börja utforska konceptet med tunnlar. Inte sett en enda tunnel hittills nämligen, men däremot har jag kommit upp på nästa 2200 möh två gånger på en dag. Med en dal som låg på ca 1000 möh däremellan. En tunnel är alltså helt klart på sin plats.

Det har varit en dag som rullat på fint, trevliga människor längs vägen, god mat och trots tuff terräng så har jag kommit en bra bit framåt.

Jag blev även bjuden på en påse nymalt, närodlat kaffe av den här plantageägaren.

Jag hade förutom allt positivt även ett samtal med flickvännen där hemma och vi kom fram till att våra olikheter helt enkelt är för svåra att kombinera. Så nu fortsätter solocykling även som singelcykling. Det känns tråkig och tufft, men sånt här är en del av livet. Vi hade 1,5 år ihop och hann med sjukt mycket roligheter och riktigt många resor, det är mer än de flesta kan säga om sina senaste 18 månader.

Imorgon glider jag in i Oaxaca, eftersom det bara är 85 km kvar och knappt någon klättring så känns som att jag redan är framme. Två härliga fransyskor som jag träffade i Puerto Escondido är där också, så det kommer bli en riktigt kul och social dag. Ryktet säger att det är en kanonstad, så jag får se hur länge jag stannar. Jag har hur som helst “råd med” två vilodagar och känslan just nu är att jag tar mig till flygplatsen direkt utan att se något alls av Mexiko City. Det kan jag göra nästa resa, när jag klipper sista etappen upp till Kalifornien.