Dag 11 – 19 feb 2016

Det visade sig vara en apelsinodling jag campat i och det innebar färsk juice till frukosten…som visserligen bara bestod av spagetti med salt, men det räckte gott och väl. Det är verkligen lyxigt att plocka frukt och äta den direkt. Det påminner mig om när jag och Toni cyklade runt Åland för några år sedan i början av september och det var skördetid. Vi pallade purjo, gullök och äpplen överallt. Himla fint. Inte att stjäla, utan att äta färskt.


Om jag förut klagat på jobbig motvind ber jag hundra gånger om ursäkt och säger så här: inget är värre än det jag upplevt idag. Inte ens en nedförsbacke bjuder på 20+ km/h.

Den kubanska landsbygden har sedan Morón bjudit på ingenting och ännu mer ingenting. Första matstället kom efter 150 km och var osannolikt fancy med tanke på att resten av orten såg ut att dött ut för några decennier sedan. Trots en bra restaurang då och då är bristen på affärer för att köpa prylar på fortfarande ett bekymmer. Igår hade jag ett litet paket kubansk nutella att smaska i mig i tältet, men hur det blir närmaste dygnet är oklart.

När kvällen kom skulle jag stanna till vid sidan av vägen och slå lägen, men så dök en traktor upp och förklarade att jag kommer hitta ett MYCKET bättre ställa att campa på 4 km längre fram. Ok. Det visade sig vara 10 km och platsen var traktorkisens brorsas hus. Galet roligt. Så lantligt det kan bli.

Fyra man hjälpte till att slå ner tältpinnarna. Det behövdes. Det vara STENHÅRT.

Det bjöds på mat, som även om den var enklaste möjliga såg rätt god ut. Till frukost blev det chokladmjölm på getmjölk och en fralla  med tomat. Enkelt och gott.

Duschen…eller skjulet med en hink vatten, hade lösa elkablar som tvinnades ihop och voila, lampan tändes. Det kändes tryggt. Grodorna satt och stirrade på min bleka rumpa hela tiden. Mysigt med sällskap.