Dag 15 – 23 feb 2016

Två mil in till Guantanamo (staden, inte militärbasen) och voilà, jag har nu cyklat genom i princip hela Kuba. 

  
Det finns nog ingen annan stad som har ett sämre rykte än Guantanamo och helt utan anledning. Basen där amerikaner torterar fångar ligger 25 km bort och har ingen koppling till staden. Här är livet precis som i övriga landet, lite bättre kanske. Det finns ett universitet, kanske fler, här utbildas läkare bland annat. Efter att ha sett Michael Moors film (vad den nu heter) så är jag lite sugen på att söka läkarvård. Nu är min värsta synliga skavank för tillfället sadelskav i röven, det känns inte helt värdigt ett besök på akuten. 

Det blir en sväng förbi basen imorgon och därefter busstransport tillbaka till San Tiago, för jag vägrar cykla tillbaka 60 km på samma tråkiga sträcka. Efter det har jag 13 heldagar kvar på Kuba, med målet inställt på att följa den västra kusten så nära det går och stanna och slappa om det dyker upp lovande (levande?) orter. 

Det har varit en intressant vecka där hemma också, både jobb och kärlek har strulat, men det har gått att lösa relativt bra trots Kubas kassa mobilnät utan internet. 

Några kids ville ta en bild med en svettig cyklist och tänkte cyklisten att han minsann skulle tacken bild på dem när de tar en bild på honom.    
Alltid (utan undantag!) kö/klunga utanför ställen som säljer nåt. Människorna VILL och KAN handla, men effektiviteten på försäljningsställen är förskräcklig. 

Efter att ha stått i klunga för att komma i 10 min, kommit in och ställt mig i en klunga igen…inte fått en antydan om att få köpa en sjukt oinspirerande bakelse gav jag upp. Pengarna stannade i min ficka. För att vara ett fattigt land är det ofattbart hur lite de vill ha pengar.