Dag 21 – 29 feb 2016

Det är något otroligt karismatiskt med människor som inte har mycket, men definitivt delar med sig av det de har ändå.

För någon dag sedan (morgonen efter skyfallet) sa en gubbe att jag borde ha sovit i hans hus. Det skulle inte kosta för en cyklist. Ingenting. Det fanns dessutom vatten. Och tv!

Imorse kom en liten grabb förbi med en kopp kaffe, hans mamma hade sett mitt tält och skickat över sonen. Platsen jag tältade på var ju rätt avsides, så det var bara deras hus inom 500m. Det var liksom hennes plikt att se till att jag fick i mig kaffe. Så gulligt.

Grabben var som hämtad ur en komedi, han babblade konstant, ställde tusen frågor och fick så klart inga svar, pillade på allt och lyssnade inte så noga när jag sa nej. Önskar att jag hade kunnat göra hans morgon lite roligare genom att kunna spanska 🙁

Cykling utan särskilt mkt kraft i benen tog mig först 65 km till Ciego de Avila och ytterligare 65 km till Sancti Spiritus.

Staden heter Heliga Anden. Bisarrt.

Mörkret föll, ryggen ömmade, luftmadrassen med puckeln på mitten lockade inte, så jag tog in på rum. Imorgon har jag 70 km till Trinidad. Där tänkte jag smälla upp tältet och inte flytta mig på tre dagar. Vila helt, eller kanske lägga in lite löpträning om benen känns fräscha. Stockholm Marathon är runt hörnet och i år är det 2:50 som gäller. Det kräver lite löpträning liksom.

  
Landningsbanan hade såna här kors lite överallt. Så att främmande makter inte ska invadera Kuba och sno alla tillgångar.


Som sagt, han pillade på ALLT.


Färgen på köttet signalerar att natten kan bli intressant.


Älskar såna här katter som hoppar upp i knät på en och ba “här tänker jag sitta nu”.