Raka väg mot…ännu en rak väg

Ännu fler cyklister som korsar min väg, den här gången Hugo och Begoña från Spanien. De har varit ute i fem år och cyklat jorden runt. Nu börjar de ruttna rejält och “måste” pga en systers bröllop åka hem i mars. De verkade båda rätt nöjda med det.

Sjukt fint par, hade gärna hängt med dem över en middag…men vi möttes mitt i ingemansland och dessutom åkte vi åt oliks håll. Någon annanstans, någon annan gång.

I övrigt har det varit vääääääääääldigt monotont senaste dagarna. Vägarna har varit spikraka. Jag har stirrat mot horisonten hela dagarna. Funderade att rigga min dator på styret och kolla på en film medan jag cyklade. Hade funkar galant.

Har jag nämnt att kokosvatten är det godaste jag vet? Så synd att det inte går att få processat kokosvatten på flaska att smaka gott. Det MÅSTE vara färskt.

Natten tillbringas i en stad, Tehuantepec, på ett mycket enkelt ställe. Härligt med lite liv runt omkring mig, kände mig lite väl ensam i hängmattan igår. Hunden som skällde på mig i två timmar var inte särskilt bra sällskap.

Imorgon kommer jag fram till kusten, bara 16 km kvar faktiskt. Orkade inte hela vägen idag, det fick räcka med 130 km.

Rutt: https://www.strava.com/activities/2077339155 och https://www.strava.com/activities/2077091754

Jag åt tre såna portioner, dvs 15 små tacos. Och då var jag egentligen inte ens hungrig.

Territorium

Dagarna rullar på fint. Än så länge är jag i icke-turistigt territorium, men redan imorgon är det slut med det när jag är i krokarna av Salina Cruz. Jag har blandade känslor kring det. Å ena sidan vill jag se det mexikanska, å andra sidan tööööörstar jag efter samtal som går djupare än matbeställning. Att jag inte kan spanska är en sån förlust i de här sammanhangen. Skönt att min engelska är desto bättre.

Jag mötte idag en italienare som varit på resande fot i fem år. Nu cyklade han från Kalifornien söder ut. Innan dess hade han vandrar i fyra åt. Alltså, han promenerade i fyra år. Om jag inte minns helt fel så hade det blivit 20 000 km. Helt sjukt. Jag pallar knappt gå till mataffären som ligger 200m hemifrån.

Här tar jag en bild på honom när han tar en bild på mig. Han heter Mattia Miraglio. Vad är 78 900 minus 400? Så många fler följare än jag har han på instagram. Kände att det behövde redas ut.

Föregående natts upphängning av hängmattan måste slå något typ av rekord i coolhet. Ett nedblåst, dött träd liksom. Det är målbilden för all framtid. Två palmer kommer vara sååå töntigt efter det här.

Ser det inte lite ut som att jag kommit halvvägs? Nä, eftersom jag följer kusten så långe som möjligt innan jag svänger av mot Mexiko City så har jag ca 1200 km kvar, och ca 800 km avklarade.

Som jag längtar efter lite beachhäng med vilodagar där jag dricker kokosnötter morgon till kväll. Snart.

Klicka på bilden för en större karta

Så klurigt!

En sån här avfart hatar jag. Mat och bad. PRECIS vad jag vill ha. Det är dock 16 km dit och samma väg tillbaka. Det är föööör långt. Kan inte “offra” tiden. Allt måste vara längs vägen alternativt att jag kan ta en annan väg framåt. Det finns inget värre än att åkta tillbaka samma väg.

Enkelt val alltså. Jag fortsätter framåt och badar i nästa flod istället.

Skönt med lite slappare dagar när man är sliten. Inte riktigt min grej att gå på rött för länge. Tror inte på konceptet jobba stenhårt – vila stenhårt. Vila ska man göra ofta. Har ju lyxen hemma att jobba som det passar mig (och vila), på samma sätt är det på mina cykelresor. Vissa dagar orkar jag inte kämpa. Som igår. Så jag var kvar på hotellet till kl 14 innan jag stack iväg.

Regnet gav mig två pauser, men jag fick lagom mkt gjort ändå.

När jag la mig på kvällen så insåg jag att marken hade lite väl elaka växter som punkterat mitt liggunderlag. Då satte lagningsprocessen igång. Skapligt resultat. Vaknade på en halvmjuk madrass, klart bättre än en helt platt.

Har märkt av en tydlig tendens också…när jag drar iväg på såna här cykelresor så funkar mina rektioner där hemma inte så bra. Enklast vore väl att säga det är fel på alla andra, men vafan, inte omöjligt att jag har något med det att göra. En promille kanske är mitt fel.

Klicka på bilden för att komma till kartan

Meeeexicooo

Efter att ha blivit väckt kl 07-ish av säkerhetsvakter här inne på palmplantaget var tanten: mot närmaste strand. Det visade sig inte riktigt gå pga förfallen gångbro. Eller, visst skulle det gåååå, men då skulle jag behöva bära släp och cykel över. No bueno. Ny plan. Ny strand 33 km bort. Ok. Visade sig vara vågbrytare längs hela stranden. Mysigt. Inga bankomater. Ingen bank. Ingen vill växla 50 dollar. Inga restauranger tar kortbetalningar under 250kr.

Alternativet är att åka tillbaka in mot land, till en stad som heter Tapachula. Lockar lika mycket som att skjutas med pilbåge i ögat, men kan ju inte äta chips och dricka cola hur länge som helst. Finns så god streetfood här, men kan alltså inte betala cash. Skaplig frustration.

Dagen som skulle bli en kortis blir nu normallång och avslutas i en stad istället för på playan. Det gäller ju att vara flexibel, annars hade ett psykbryt varit väldig vältajmat precis nu.

Snackade just med brorsan som hade stått utomhus 90 min och kollat på fotbollsträning. Vill förvisso inte byta plats med honom, men nu vore det ändå fint om någon högre makt styrde upp medvind i 25 km.

Förmodligen sista gången jag gjorde det där

Att bli väckt av en tuppjävel hundra gånger borde leda till en tidig start på dagen, men riktigt så blir det inte för mig. Nä. Istället slöar jag. Åstadkommer ingenting egentligen. Och så startar jag till slut. Och tar rätt omgående en paus. Det bor en riktig elitidrottare i mig.

Bild 1: en båts motsvarighet till nödraket, chips och läsk

Efter en långlunch mellan kl 12-14 på en internationell hamburgarkedja med luftkonditionering och wifi (omöjligt att gissa vilken, omöjligt, försök inte ens) var ta mig fan benen laddade! Jag cyklade 75 km utan riktig paus (dvs 3:30h i kuperad terräng).

Jag tog sikte på en flod och tänkte för mig själv att där skulle jag bada, klippa tånaglarna och kaaaanske kanske försöka tvätta ur hjälmlukten ur håret.

Jag hittade på kartan en perfekt liten väg, 2 km bortfrån huvudvägen och precis intill floden.

Men.

Det blev mörkt. Lilla vägen var grus/rullstensås. 2,5 km in på den fanns inget som liknade tillträde till floden. Taggtråd överallt.

Vände tillbaka, cyklade vidare 5 km, hittade en restaurang, beställde två av allt, skrev ett sarkastiskt dagboksinlägg om allt det vackra med att cykla genom ett tropiskt land.

Snart ska jag leta sovplats. Jag nöjer mig med hängmatta under en lastbil. Den behöver inte ens stå parkerad. Aldrig mer leta sovplats på natten. Aldrig. Kom ihåg det nu.

Dagens bästa: 30 km utförsåkning på NYASFALTERAD VÄÄÄG

Dagens sämsta: börja läs från toppen

Detaljerad rutt från förmiddagen: https://www.strava.com/activities/2064676137/ eftermiddagen: https://www.strava.com/activities/2065604106

Jakten på den bästa möjliga sovplatsen

Runt kl 16 igår började regnet ösa ner, så jag gömde mig vid en kiosk och började räkna ner minuterna innan det skulle bli mörkt. Att kroka fast hängmattan där under plåttaket hade funkat prima, men trafikljudet hade saboterat sömnen fullständigt.

Så med 45 min dagsljus kvar drog jag vidare till en ort som heter Rio Bravo, för Google Maps hävdade att det fann hotell där. De två första visade sig vara “auto hotel”, dvs parkeringsplatser dit man åker med sin älskarinna/älskare för att få en lugn och romantisk stund. Vilket röj det lär vara där om nätterna. Oljudet från lastbilar skulle hamna rätt långt ner på listan över störningsmoment.

Till slut hittade jag iaf ett rum att hyra och tur var väl det, för regnet fortsatte. En natt i tält hade blivit misär. Nu blev jag bara väckt av en tuppjävel var femte minut från kl 02:00.

Random bilder på Rio Bravo:

Som ni ser, järnvägen underhålls noggrant här i byn.

Favoritfrukost: nuuuudlar

Mordor

Alla fina (och väldigt aktiva) vulkaner här i Guatemala får bockas av nästa resa. Väderprognosen uppe i bergen såg minst sagt dyster ut. Regn i kombination med låg temp och blöt sovsäck är inget jag har behov att utforska.

Den här insikten nåddes på en traditionell långfrukost. Dubbel delux-meny. Det är resultatet av att vara lite för hungrig och inte ha quetzales (lokal valuta) i fickan. Överallt där kortet kan dras stannar jag.

Tio bankomater och ett bankbesök senare är iaf cash-problematiken ur världen. Bueno!

Just det, träffade på en cyklande fransman också. Han hade en cykel med dubbelt så breda däck som jag och hävdade ändå att vägarna vad sjukt dåliga, i princip oframkomliga uppe i bergen. Hmmm. Litar inte HELT på honom, men han hade iofs cyklat ner från Vancouver (dvs 8000km). Kanske är en rätt bra källa ändå.