Noll framsteg på 48h

Resan till San Salvador gick perfekt. För mig. Mitt bagage valde en annan destination verkar det som. Ingen vet var väskan är. Den ”ramlade ur” släpet, så jag har fått cykel och släp. Alltid något.

På två dygn har inga svar kunna ges. Varken av Iberia, flygplatsen här eller på Arlanda. Återstår bara Madrid, men att ringa dit är inte helt lätt. Omöjligt av allt att döma.

Alternativen jag har nu är:

1) chilla tills väskan dyker upp

2) flyg hem och köp ny utrustning

3) flyg till San Diego, köp utrustning och cykla runt Baja California

Undersöker vad försäkringar har att säga om det hela. Så trist att de inte går att nå på helger. Så trist.

Ajaaaa…dricker kokosvatten så länge och konstaterar att jag har det rätt bra ändå.

”Halvvägs” till El Salvador

För att slippa flyga med olika bolag valde jag Iberia, vilket även innebar 18h i Madrid. Bara att slagga lite på flygplatsen, tänkte jag då. Den visade sig vara allt annat än mysig, en rätt gigantisk flygplats jämfört med allt annat jag sett, så jag hoppade på pendeln in till stan, tog ett rum på ett hostel i city, slängde in mitt handbagage och drog på bio.

Förutom att vara svinkallt så förvånade Madrid genom att vara nytt, modernt, rent och framför allt superbilligt. Resor, boende, bio och mat kostade under 350kr. Helt galet.

Snart fortsätter resan mot El Salvador. Snart är jag i värme igen. Snart.

Nästa resa blir El Salvador-San Diego

Efter att i två år ha klurat på om det var dags att utforska Asien från sadeln och då närmare bestämt Indonesien så blev det en helomvändning och beslut om att fortsätta i El Salvador, där jag avslutade för fyra år sedan.

Spännande att träffa min kompis Max i El Tunco för tredje gången. Vi får en dag ihop på playan  innan han reser hem till Sverige och jag sätter igång cyklandet norrut mot Kalifornien via Guatemala och Mexiko.

Det kommer bli hur bra som helst.

Packningen håller på att göras klar. Ett minimalt liggunderlag är inköpt, för att kompensera för vikten från fotoutrustningen som nu följer med. Det har varit något av min grej, att bara ha en telefon att fota och filma med. Men nu…nä, nu får både Canon 5D iv och en drönare följa med. Det kommer bli ett helvete att ladda allt, men what to do? Det finns ett instagramflöde som behöver matas.

I övrigt tar jag med mig tält, hängmatta (+myggnät), harpun, löpskor och en bok. Vad mer kan en tänkas behöva?

[mappress mapid=”27″]

Dag 12 av Alptour 2016 – 18 juni 2016

Dag 11 råkade inte bara försvinna, jag fyllde nämligen år och firade genom att äta för tre personer och kanske i matkoman glömma bort att skriva en dagsrapporter. 

Så kan det gå. 

Idag vaknade Toni med en skön förkylning, liknande den jag haft typ hela resan. Hans konstaterande att han sannolikt inte kommer må bättre med en vilodag gjorde att vi hetsade för att få det hela avklarat. Full fart mot kusten. Visa av tidigare erfarenheter visste vi att sista etappen, nära kusten, alltid är trafiktät och inte särskilt spännande. 

Lido di Jesolo blir sista platsen vi sover på innan hemresa. Det är en turistort med allt det som vi inte sett skymten av tidigare under resan: hotell, människor, värme, sol, varmt vatten att bada i…härligt med kontraster. 

Om några dagar bär det av hemåt för jobb i tre veckor, därefter tre veckor med cykling i Montenegro. Det kommer bli mäktigt. 

Den här resans mål var att bidra till Tonis insamling, göra någon lite gladare varje dag och uppleva fina miljöer i Alperna. Check. Check. Check. 

Nu ska jag äta en till glass. Som nybliven 34-åring får man välja hur många och hur ofta de äts. 

Dag 10 av Alptour 2016 – 16 juni 2016

Resans största chock kom imorse när jag skulle kläcka äggen och göra en himmelsk omelett. 

Äggen var kokta. Vaaaaarför skulle man vilja köpa kokta ägg i affären?

Vi landade i Cortina på förmiddagen och var tvungna att döda tid i väntan på att restaurangerna skulle öppna. Italien levererade en klart godkänd pizza, mycket bättre än jag minns dem från 1996 när jag var här på klassresa. Då fick jag uppleva världens hårdaste pizza någonsin…och det dröjde ju 20 år innan jag gjorde om beställningen. 

Ett mönster som vi märkt i länderna vi varit i är att eluttag är sällsynta i restauranger och att OM de finns så betyder det inte att det är någon kräm i dem. Rätt störigt. Rätt ofta. 

Klättringen från Cortina (1200 möh) till Pass di Giau (2200 möh) var fantastisk, men utförsåkningen satte spår. Mest i form av helt nednötta bromsklossar. Bromsskivorna glödde i de många serpentinerna. 

Imorgon spelar Sverige mot Italien i fotbolls-EM och vi spånar på vart vi ska cykla för att se matchen. Vi vill givetvis kunna provocera så många italienare som möjligt med vår närvaro, så någon typ av sportbar måste det bli. Synd att de inte existerar i bergen. Äh, det löser sig. 

Dag 9 av Alptour 2016 – 15 juni 2016

Allt blir sååå annorlunda bara för att man sover på hotell istället för tält en natt. Vi la oss sent, vaknade sent, åt en lång frukost, packade långsamt och kom så småningom iväg, ca 3h senare än vanligt. Kan tänka mig att det är likadant på alla fronter när rutiner bryts, men det är bara så himla tydligt här. 

Ryktet säger att klimakteriet innebär kraftiga svängar i kroppstemperatur. Den enda rimliga förklaring är att jag och Toni hamnat där på något konstigt sätt, för vi går från iskalla och påklädda till att skrika att vi håller på att brinna upp tio gånger om dagen. Vi har blivit så bra på att klä av oss medan vi cyklar att en möjlig karriär som strippa inte är att igenorera. Får se hur det blir. 

Äntligen hamnade vi i Italien, 25 km norr om Cortina. Bergen är vackra och sjön vi tvättade oss i ca 5 grader kall. Allt är fantastiskt!

Toni har nu fått in omkring 30 000 kr till sin insamling för Hjärnfonden, och totalt 200 000kr över fyra år. Det är beundransvärt. Känns underbart att kunna säga att man har en polare som gör något så dedikerat för andra. 

Dag 8 av Alptour 2016 – 14 juni 2016

Natten var som hämtad ur en skräckfilm. Jag väcktes av konstiga ljud. Först trodde jag att det var Toni som i någon feberyra letade efter lösgodis i varje plastpåse vi hade i tältet. När det drog ut på tiden och endast kunde förklaras med att Toni antingen helt tappat motoriken eller förståndet och inte klarade av att öppna påsarna var jag tvungen att ta tag i saken.

En snabb blick på min tältkamrat avslöjade att jag var den enda vakna i tältet.

Vad fan flåsar?

Vem fan prasslar?

Pulsen ökar. Är det något INNE i tältet. Stor risk att man kan behålla lugnet om det helt plötsligt är ett djur som stirrar på en medan den tuggar i sig min nöd-snickers som jag har bredvid kudden. Den paniken vill jag inte ens föreställa mig.

Jag tittar ut genom nätet och ser att en påse rör sig. För att undvika att chocka Toni med mitt eventuella skrik så väcker jag honom försiktigt och förklarar situationen.

Viktor: “okänt djur i påsen precis utanför nätet”

Toni: “rättjävel!”

Vi tände alla ficklampor och försökte jaga bort besten. Då kröp den här rackaren ut ur påsen, lugnt och fint, flåsade lite till och försvann ut.


Tog det slut där? Nej. Toni somnade om och jag fick stångas med inkräktaren två gånger till. Tydligen går det inte att separera en igelkott från jordnötsfyllda salta pinnar när de väl fått sin första kick. Jag och Toni däremot, vi kände oss rätt nöjda med att inte någonsin köpa ett sånt paket igen.

Läs mer om själva cyklingen hos Toni.

I övrigt var dagen härlig, vi besökte en polare och cykellagskamrat, Adam Stenman, i Bad Gastein och lyxade till det med en brakmiddag och mjuk säng.

Dag 7 av Alptour 2016 – 13 juni 2016

Benen är döda. Huvudet halvdött. Skrivförmågan kraftigt nedgraderad. 

Dagen topphastighet var 74 kmh. Långsammast var en sektion av Vrsic pass, där höll jag på att välta av cykeln. 

Toni är stört stark uppför och jag får slita som ett djur för att inte hamn för lågt bakom. På gränsen till demoraliserande, men jag unnar min amigo att krossa mig när syftet är att samla in stålar till välgörenhet. Har ni som följer oss skickat in en slant än? Om inte, gör det. Gör det för att ni kan, för att ni skulle uppskatta att någon gjorde det för er eller någon nära er som insjuknat i en hjärnsjukdom. 

Gör’t!

Dagens “sämsta”: insikten om att krig är hemsk. Vi passerade flera världskrigskvarlämningar och slutsatsen är att det är SJUKT att människor så pass ofta väljer att offra sitt folk hellre än att kompromissa om sina idéer. Usch. 

Dagens bästa: vi fick inte en droppe regn på oss! När väl regnet var på väg in över oss hittade vi skydd med 30 sek marginal #winning

Dag 6 av Alptour 2016 – 12 juni 2016

En relativt lugn dag, men med regn precis hela dagen, det var prognosen. Planer håller aldrig. Det var apjobbigt från första kilometern och regnet kom med två timmar kvar till destinationen. Sloveniens natur fortsätter att imponera, det är sensationellt bra cykling här, även om vi har galet oflyt med vädret.

Vi stötte på en amerikansk grupp med ca 20 cyklister som också njöt för fullt. De hade visserligen en följebil som dukade upp ett bord med snacks. Vi tackade fint nej till erbjudandet och sa att vi väntar på toppen av Vrsic imorgon. De skrattade. Vi menade allvar.

Vrsic pass är en smarrig historia som med start från Bovec är 30 km uppåt. Om vi med 40+ kg utrustning tar oss upp på toppen före amerikanerna så kommer det hånas friskt. Den dagens god gärning kanske blir att tona ner hånet. Det räknas också.

Alldeles strax kryper jag ner i sovsäcken och börjar snaska på alla goda grejer vi köpt på oss på macken, eftersom alla riktiga butiker var stängda. Om det inte hade varit söndagsstängt så hade jag knaprat på grönsaker istället, men nu gick det alltså inte.

Vi har förresten spikat hemresan: 21 juni från Venedig

IMG_4607 IMG_4611 IMG_4605 IMG_8230

Dag 5 av Alptour 2016 – 11 juni 2016

Det är inte lätt att minnas alla små, roliga ögonblick som dyker upp under en dag när det väl är dags att skriva ner tankarna på kvällen…och så kommer man ihåg det dagen efter och “ikväll” ska jag skriva ner det.

*poff*

Inte ett spår av den tanken när det väl är skarpt läge.

Hepp. Idag blev cyklingen rätt kort, vi nöjde oss med 80 km, eftersom vi höll på att hacka sönder våra tänder och käkar. Regn är lite mysig ibland…men uppe bland bergen är temperaturen inte så lämplig för en heldag i blöta kläder. För att inte dra på oss en skön förkylning såg vi till att ta oss till en campingplats och snabbast möjliga återställa kroppstemperaturen under 90-gradigt vatten. Efter det drog vi igång matlagning där det absolut inte var avsett för matlagning. Så kan det gå.

Under ett besök i en mataffär stod en kvinna med sin dotter framför oss i kassan. De skulle köpa choklad och en klubba. Deras kläder och händer var lite skitiga, så jag drog slutsatsen att de hade det tufft med pengar och skulle fråga Toni om vi inte skulle fråga om vi kunde bjuda dem eftersom de såg så slitna ut. Tur för mig att jag inte hann säga det, för voila, plötsligt snackar kvinnan svenska med oss. Hon hade flyttat till Slovenien för 12 år sedan och jobbade med jordbruk, därav de skitiga händerna.

Tänk så satans fel det hade blivit om hon hade hört mina tankar. Även om mina avsikter knappast var dåliga så hade jag orsakat skada. Det gäller alltså att säga och göra saker på mottagarens villkor. Det blir något för mig att försöka ta med mig.

En vacker flod som vi passerade idag lockade alldeles för mycket, trots kyla peter så var jag tvungen att bada lite. Nu eller aldrig, vi visste inte när nästa regnuppehåll skulle komma. David Attenborough (aka Peter Svensson) gästspelar som kommentator.

 

Så här ser morgondagens pass ut. Må vädergudarna ändra sig och skänka oss lite sol och värme, inte som prognosen säger, 100% regn morgon till kväll.Skärmavbild 2016-06-11 kl. 23.03.09

Sjön Bled var riktigt vacker, men vädret gjorde oss inte direkt på bra humör, så vi gömde oss mest inne på ett café och käkade glass.