Dag 23-24 – Vilodagar i Trinidad/La Boca

Då var det dags för efterlängtade vilodagar. Plural. Två hela dagar utan cykling…eller nja…lite transportcykling mellan playan och stan går ju inte att undvika. Att utforska Trinidad till fots kommer inte heller på tal, allt sker rullandes. Men ändå, benen och röven får sin välförtjänta vila.

Sova på playan i hängmatta, äta mat, slöa, prata engelska med turister, det är något jag saknat. Ensamheten har varit betydligt mer påtaglig den här resan än de tidigare jag gjort, förmodligen för att engelskan är så dålig på Kuba. Det har därför varit något av en befrielse att faktiskt hänga med andra turister. Lite lagom sådär.

Ett löppass på 10 km kändes lika naturligt som när Bambi skulle korsa isen. Hur jag för två år sedan sprang Skopje Marathon på 3:06 efter tio dagars stenhård cykling är ett under. Nu kunde jag knappt hålla ett normalt löpsteg första halvtimmen, men det släppte till slut och sista 3-4 km sprang jag i 4:40-tempo. Stockholm Marathon på 2:50 om 2,5 månad kommer kräva en del timmars asfaltssafari i Stockholm, inget snack om den saken.

Imorgon, 4 mars, rullar jag vidare. Jag har ca 3-4 heldagars cykling kvar till flygplatsen, hur jag fördelar det över den vecka som jag har kvar innan hemresan är oklart. Det verkar som att jag hittat en kuban som kan trolla fram och transportera en cykelkartong till flygplatsen åt mig. Av allt att döma kan jag köra raka vägen till flygplatsen och packa ihop, inga onödiga stopp i Havanna. Tänk om det kan vara så smidigt, jag vet inte om jag vågar tro på det.

   
 
Riktigt coola hojar går att se lite överallt på Kuba. Den här rackaren är tydligen en 40 år gammal kines.   

Dag 22 – 1 mars 2016

Eftersom jag inte dricker alkohol kan jag inte referera till en riktigt minnesvärd baksmälla, men min analys är att jag kände mig ungefär så den här morgonen. Benen vägde 100 kg och ögonlocken bara aningen mindre.

En sväng på stan i Heliga Anden resulterade i absolut inget kvalitativt att äta, så det blev nudlar.

Efter det hoppade jag upp på hojen och satte iväg mot Trinidad, 70 km bort, över några berg och så. Första kvarten kan mycket väl ha varit min långsammaste någonsin. Det hände ingenting när jag trampade. Ytterst lite långsammare och jag hade vält omkull.

Men så plötsligt slog det om och jag bombade på hela vägen till Trinidad. 70 km över berg avklarat på tre timmar blankt. Stört.

Stranden låg 8 km från stan så jag begav mig dit efter en av resans maffigaste luncher.

Klart godkänd playa där jag hamnade och jag hade inte direkt någon lust att cykla vidare 3 km till Ancón, där alla hotell ligger.

Det tog tre veckor för mig att hitta ett ställe där jag kände att jag kunde slappna av. Märkligt. Ingen stress längre. Så här ska det kännas.

Den som spar, den har. Det är ALLTID klokt att ha tre telefoner i reserv.    

Den Helige Andens konstgjorda befruktning. Frågor på det?

 
Viktor Milonjic – Yo soy maestro. Det är min tag line på det kommande visitkortet. 

   
   

Dag 21 – 29 feb 2016

Det är något otroligt karismatiskt med människor som inte har mycket, men definitivt delar med sig av det de har ändå.

För någon dag sedan (morgonen efter skyfallet) sa en gubbe att jag borde ha sovit i hans hus. Det skulle inte kosta för en cyklist. Ingenting. Det fanns dessutom vatten. Och tv!

Imorse kom en liten grabb förbi med en kopp kaffe, hans mamma hade sett mitt tält och skickat över sonen. Platsen jag tältade på var ju rätt avsides, så det var bara deras hus inom 500m. Det var liksom hennes plikt att se till att jag fick i mig kaffe. Så gulligt.

Grabben var som hämtad ur en komedi, han babblade konstant, ställde tusen frågor och fick så klart inga svar, pillade på allt och lyssnade inte så noga när jag sa nej. Önskar att jag hade kunnat göra hans morgon lite roligare genom att kunna spanska 🙁

Cykling utan särskilt mkt kraft i benen tog mig först 65 km till Ciego de Avila och ytterligare 65 km till Sancti Spiritus.

Staden heter Heliga Anden. Bisarrt.

Mörkret föll, ryggen ömmade, luftmadrassen med puckeln på mitten lockade inte, så jag tog in på rum. Imorgon har jag 70 km till Trinidad. Där tänkte jag smälla upp tältet och inte flytta mig på tre dagar. Vila helt, eller kanske lägga in lite löpträning om benen känns fräscha. Stockholm Marathon är runt hörnet och i år är det 2:50 som gäller. Det kräver lite löpträning liksom.

  
Landningsbanan hade såna här kors lite överallt. Så att främmande makter inte ska invadera Kuba och sno alla tillgångar.


Som sagt, han pillade på ALLT.


Färgen på köttet signalerar att natten kan bli intressant.


Älskar såna här katter som hoppar upp i knät på en och ba “här tänker jag sitta nu”. 

Dag 20 – 28 feb 2016

Meeeeeeeeeedviiiiiiind!!!!!

Om jag hade haft lätt till tårar så hade jag gråtit några liter idag. Det var fan på tiden att jag fick cykla snabbt för ovanlighetens skull.

Nackdelen är att det sällan blir en lättare dag rent fysiskt, för något triggas i min skalle och jag trycker på som fasen, för att “passa på och utnyttja vinden”. Resultatet idag blev sisådär 170 km, Las Tunas-Florida. Inte för att km räknas, men bara som ref mot igår när 95 km nästan kostade mig mitt psykiska välmående.

Efter 100 km möter jag en grupp på fyra tyskar som jag cyklade om för tre dagar sen. Hur de hamnade före mig igen är ett mysterium. De hävdar att de bara tagit bussen 10 km. Jag hävdar mytomani.

Jag kom in till Camagüey och fasen vilken mysig stadskärna. Sorgligt nog gav jag den ingen uppmärksamhet, inte ens en bild, jag kollade bara mailen och bombade vidare. Det var inte för att jag var tvungen att samla km, utan för att jag två dagar i rad sovit på privatboende och den här resan handlar om camping till stor del.

Så vad blev kvällen sovplats? I ca 30 min spanade jag hårt efter en bra plats, men med betesmarker överallt gäller det att vara lite försiktig.

Från ingenstans och kanske 15 min innan mörkret dyker en landningsbana upp. Intill vägen. Overkligt. Jag rullar in 500 m på den och pissar in mitt revir. Grym dag. Nu är det tre paket nudlar och en burk Kuba-nutella som ska elimineras.

  
  
  
  

 

Dag 19 – 27 feb 2016

Ibland finns inte så mycket att säga och då är det bäst att hålla tyst. Jag förflyttade mig ca 100 km. Tråkig dag precis hela tiden. Röven skaver. Jag tar in på rum i Las Tunas ikväll också. Varför? Jo, för att det är lördag och det betyder att de har massa streetfood där och då blir det svårt att tälta. Mat är hög prio i mitt liv nu.

Saker som gör mig galen på Kuba

1. All jävla tid jag lagt på att vänta för att. Allt. Är. Så. Satans. Ineffektivt. Det kan bli min död. 
2. Att folk generellt har noll koll. “Hur många kilometer till staden X” besvaras alltid med “långt, låååång”. Helvete! Ge mig en siffra med valfritt antal decimaler innan jag exploderar. 

3. Ointresset att erbjuda kunden en tjänst eller vara UTAN krångel. 

4. Stoltheten över socialismens förträfflighet. Skämtar ni? Allt är skit. Byt statsskick nu för fan. 

5. De vill ha mitt pass VARJE GÅNG när jag köper wifi-kort. Mitt pass. Så att de kan föra statistik på hur mycket jag surfat. Paranoia. 

6. Folk erbjuder mig sina döttrar, kusiner eller systrar. De är inte era att bjuda bort. Välkomna till 2016. 

7. Hur man kan bo på en ö i Karibien och inte veta hur fisk tillagas är ett hemskt betyg på kreativiteten. 

8. Alla som jobbar med datorer har så långa naglar att de inte kan använda tangentborden. För. Faaaaan!!!

Nu känns det bättre. 

Dag 18 – 26 feb 2016

Mitt pannben blev nog ca 50% tjockare idag, för med väldigt dålig sömn pga ösregn, blött tält, en luftmadrass som helt plötslig utvecklat en puckel i mitten och en frukost bestående av ett paket nudlar (jag kollade, ca 50 kcal) var förutsättningarna för en legendarisk dipp riktigt goda.

Trots att jag efter 2h lyckades få i mig en måltid och en timme efter det ytterligare en måltid var det för sent. Svackan efter det, just när jag skulle påbörja klättring upp i bergen var fantastisk. Jag höll på att svimma. Det fanns INGET. Det var som att jag låg på 20% av min maxkapacitet och kämpade som ett as.

Regn, riktigt dåliga vägar, lera och väldigt långt till nästa stad gjorde att jag inte hade tid för vila. Jag var ur sadeln max 2h under hela dagen. Som om ni vill se ett babianarsle kan ni be om en bild.

Jag tog mig hur som helst först till Pilon och sedan hela vägen till Manzanillo, ca 120 km. Att stanna och tälta var inte aktuellt, allt var blött. Vad skorna luktade när jag tog av dem kan nog vara intressant för forskare att undersöka. Jag tänker att lera i kombination med gödsel och ett dygns fukt skapat något av världshistoriens hemskaste kemiska föreningar.

Imorgon? Ingen aning. Kanske stannar kvar en dag till, dels för arslet, dels för att jag känner att jag vägrar cykla en dag till regn och prognosen ser mörk ut. Om jag drar iväg så blir det upp till Las Tunas igen, för att sedan vika av västerut mot kusten,

Bilder

Hela jag var i gråskala när jag kom fram på kvällen.

IMG_6971 Min kubanska brorsa från en annan morsa, som gillar godis lite mer än jag. Han var svettigare än jag sett någon cyklist när han kom fram till sin by. Vi höll sällskap ca 10 km.IMG_6959 Skönt par från Usa/Frankrike som jag stannade och snackade med en halvtimme. De liftar genom landet. Jag ville inte sänka deras förhoppningar och sa att det då och då passerar bilar, trots att jag inte mött en enda på 20 km (ca 1,5h).IMG_6950

Spritköket började jiddra också, men för en gångs skull så löste sig allt med det medföljande universalverktyget.IMG_6948 Liggunderlaget började jiddra…mittenspalten gick upp och vips, så blev två sektioner till en…dubbelt så hög. Det var som att sova med en ihoprullad handduk under ryggraden hela natten. Kanon.IMG_6947 Tältet var lite “fuktigt” från första till sista minuten den föregående natten.IMG_6946

Dag 17 – 25 feb 2016

Faaaaan. Hela inlägget råkade raderas. Vägrar skriva om.

1. Besökte utkiksplatsen från var man ser amerikanska militärbasen Guantanamo. Den var 10 km bort, jag såg knappt nåt.

2. Tog bussen tillbaka till Santiago. Fin stad. Massa folk. Kände för att cykla vidare.

3. Kom till Playa Verde, blev inte imponerad, cyklade vidare.

4. Slog läger vid en strand där det fanns ett vrak med ett kanontorn som stack upp ur vattnet. Fett.

5. En fiskare bjöd på ett bra videoklipp över en misslyckad kväll.

6. Jag sov 10-11h.
IMG_6881 IMG_6877 IMG_6886 IMG_6884 IMG_6887 IMG_6888 IMG_6889 IMG_6897

Dag 16 – 24 feb 2016

Sightseeing till amerikanska militärbasen Guantanamo på agendan. Det visade sig betydligt klurigare att komma nära än jag trodde. Min tanke var att amerikanerna ville skydda sin bas, men självklart var det inte där problemet vara. Kuba tillåter inte sitt folk komma i närheten, eftersom de då kan “fly till USA”, då basen är amerikansk mark. Klassisk kommunistisk logik. 

“Vårt land är det bästa i världen, så bra att vi hellre skjuter dig än låter dig flytta till USA.”

Stört. Jag minns att farsan berättat  om hur det var i Jugoslavien under/efter kommunisttiden. Samma fasoner där. 

Enligt guiden är amerikanerna väldigt selektiva, bara läkare mm tas omhand, övriga som genom ett mirakel lyckats tas sig in på basen skickas raskt tillbaka över landsgränsen. 

Från utkiksplatsen som vi spanade från såg man så här mycket.  

  
   
Eftersom vägvalet jag gjorde för att komma till Guantanamo innebar att gå vis Santiago tog jag bussen tillbaka dit, käkade en sen lunch och cyklade vidare till Playa Verde. Den var väldigt ospännande, så jag fortsatte en bit till och vilken jackpot det blev. Tälta på playan. Kolla in en fiskare in action. Och se på fan…200 m ut i havet ligger visst ett vrak…

   
    
 

Dag 16 – 24 feb 2016

Att starta dagen med lite snorkling runt ett vrak är prima. Det var väldigt grunt där skeppet låg (det kan vara anledningen till att det förliste, men jag bara gissar), 5-6 meter som djupast. Snygga koraller och massa fiskar. Och det stora kanontornet som sticker upp ur vattnet, det borde inte rosta sönder än på några decennier.

Vägarna från Santiago och rund den södra klacken var perfekta fram till Uvero (ca 80 km), därefter knas. Dålig asfalt, ingen asfalt, kollapsade broar (inget skämt) och vägar som eroderat bort…men det fick bra att hålla farten, så nu har jag bara sisådär 40 km kvar innan jag viker av norrut.

Sovplats på playan i en liten by. En tjej som förklarade att det inte fanns någon mat att köpa än på 40 km måste sett min ansiktsuttryck och kom förbi med mat 5 min senare när jag riggade hängmattan. Så jäkla gulligt!

Att det senare började ösregna och jag var tvungen att rigga tältet samt försöka rädda elektronik, det låter jag inte sänka betyget för dagen.

Allt som allt, den bästa cykeldagen på resan, det enda jag saknade var sällskap och lite mer mat att snaska på när mörkret fallit.

IMG_6863 IMG_6870 IMG_6868 IMG_6912 IMG_6876