Dag 15 – 23 feb 2016

Två mil in till Guantanamo (staden, inte militärbasen) och voilà, jag har nu cyklat genom i princip hela Kuba. 

  
Det finns nog ingen annan stad som har ett sämre rykte än Guantanamo och helt utan anledning. Basen där amerikaner torterar fångar ligger 25 km bort och har ingen koppling till staden. Här är livet precis som i övriga landet, lite bättre kanske. Det finns ett universitet, kanske fler, här utbildas läkare bland annat. Efter att ha sett Michael Moors film (vad den nu heter) så är jag lite sugen på att söka läkarvård. Nu är min värsta synliga skavank för tillfället sadelskav i röven, det känns inte helt värdigt ett besök på akuten. 

Det blir en sväng förbi basen imorgon och därefter busstransport tillbaka till San Tiago, för jag vägrar cykla tillbaka 60 km på samma tråkiga sträcka. Efter det har jag 13 heldagar kvar på Kuba, med målet inställt på att följa den västra kusten så nära det går och stanna och slappa om det dyker upp lovande (levande?) orter. 

Det har varit en intressant vecka där hemma också, både jobb och kärlek har strulat, men det har gått att lösa relativt bra trots Kubas kassa mobilnät utan internet. 

Några kids ville ta en bild med en svettig cyklist och tänkte cyklisten att han minsann skulle tacken bild på dem när de tar en bild på honom.    
Alltid (utan undantag!) kö/klunga utanför ställen som säljer nåt. Människorna VILL och KAN handla, men effektiviteten på försäljningsställen är förskräcklig. 

Efter att ha stått i klunga för att komma i 10 min, kommit in och ställt mig i en klunga igen…inte fått en antydan om att få köpa en sjukt oinspirerande bakelse gav jag upp. Pengarna stannade i min ficka. För att vara ett fattigt land är det ofattbart hur lite de vill ha pengar. 
 

Dag 14 – 22 feb 2016

Att vakna på morgonen av att solen lyser upp tältet är i vanliga fall lite irriterande, jag försöker alltid att hitta en skuggig plats för att kunna sova lite längre. Men visst, för- och nackdelar med allt, om det är soligt så kan daggen som lagt sig på tältet torka innan det packas ihop. Just idag kvittade det att jag vaknade tidigt, tanken var att cykla en bra bit. Kvällsmålet bestod av tre paket nudlar, frukosten av ytterligare 250 gr pasta… och surprise surprise, benen jobbade på bra idag. För alla som tränar kondition på lågkolhydratkost för att de läst att ”det funkar jättebra” för någon annan, de går nog miste om en och annan bra prestation. För mig funkar det INTE att utesluta kolhydrater, inte alls. Dagen började precis som förgående kväll slutade, i riktigt fint, kuperat landskap med lite trafik och grym asfalt. Etapp efter etapp betades av, stora delar genom tråkiga sockerrörsplantage, värmen slog rekord under mina veckor här, Hawaiian Tropic spf 50 fick jobba hårt och mina ben plågas precis hela dagen. Eftersom jag kör utan cykeldator vet jag inte riktigt hur många timmar jag cyklade, men det borde vara minst åtta. Jag tror att jag rev av 150 km, bara 18 km från Guantanamo. Sista tre timmarna siktade jag på Rio Frio, en sjö med namnet ”Kalla floden”. Besvikelsen över att se det här går nog inte att beskriva med ord. Att det inte ens gick att ta sig ner till sjön på ett smidigt sätt gjorde mig lite ledsen. Som kompensation för det raggade jag till mig en dusch på en stugby…. i ett badrum som såg sina glansdagar samtidigt som ABBA . Bättre är en flaskdusch iaf. Appropå flaskdusch…jag duschar mig ren och fin med bara EN flaska vatten. Det är 7 dl. Slå det! Imorgon rullar jag in i Guantanamo och kollar möjligheterna att spana inte militärbasen på nära håll.

Dag 13 – 21 feb 2016

Det kändes riiiiiiiktigt fint att vakna i en säng och ta en dusch bara för att jag kunde, trots att jag hade duschat två gånger kvällen innan.

Jag gick runt en stund i Las Tunas och samlade på mig mat för kvällen och jag hittade nudlar. Den lyckan. Nudlar för 3 kr som jag ALDRIG skulle köpa hemma blev en fantastisk start på dagen här.

80 km cykling tog mig till Holguin via något piggare små samhällen än jag vant mig vid. En farbror som sålde kalla kokosnötter gjorde dagen ännu lite bättre, ingen dryck slår den.

Anekdot från förrgår när jag sov hos bönderna. Jag framkallade skratt varje gång jag ropade på hunden Cacharro eftersom jag trodde att han hette Catarro. Tydligen betyder det något skojigt, typ magkatarr.
Den här kliniken besöker jag garanterar om inte vinden på hemvägen blir bättre.

  Ca 30 bett på ena foten. Jodå. Livet ute i naturen är uuuunderbart. 
En riktig pizza! Så god, jag kompletterade med glass och läsk, bara för att inte hamna på kaloriminus.


Sköna grabbar som stannade mig och ville köpa mina reservslangar till cykeln. Nej. Det är min livlina. Sorry. Inga sura miner för det, de bjöd (försökte iaf) på rom, halsade generöst och garvade friskt. Och körde vidare.  

Dag 12 – 20 feb 2016

Det blev en bra halvdag, för 260 km på 2,5 dag fick räcka, jag pallade inte längre och behövde i en säng däcka. Skägget behövde rakas, skavsåren i röven läka och jag riktig mat käka. Alla kläder ska nu tvättas eftersom de sedan länge slutat lukta blomma så som jag svettas.

Se vad en god natts sömn för kreativiteten gör.

Las Tunas, eller “Tuna” som kubanerna säger och förvirrar mig, är den modernaste staden jag varit i hittills. Jag tajmade någon typ av firande (eller så är det en helt vanlig lördag) och mattält packades upp överallt i stan när jag rullade in. Målet är att gå upp två kilo på en dygn. Det bör gå.

Det är 265 km till Guantanamo härifrån, så jag har inte helt tappat hoppet. Det kan hända att det blir fler positiva reflektioner när jag vänder norrut igen

Brorsan skrev precis till mig att jag inte skulle fotografera på Guantanamobasen. Han tänkte nog på fadäsen i Florida där jag plåtade jaktflyg och fick sitta i förhör i över en timme. Nu tror jag iofs att vi kommer minnas tillbaka på Guantanamo som en av modern tids värsta platser gällande krigsbrott. Så någon bild blir helt klart nödvändig. Men jag lovar att smyga, brorsan, oroa dig inte.

En bild på fördömligt elarbete, det är allt jag bjuder på idag förutom matbilder.

  
  

Dag 11 – 19 feb 2016

Det visade sig vara en apelsinodling jag campat i och det innebar färsk juice till frukosten…som visserligen bara bestod av spagetti med salt, men det räckte gott och väl. Det är verkligen lyxigt att plocka frukt och äta den direkt. Det påminner mig om när jag och Toni cyklade runt Åland för några år sedan i början av september och det var skördetid. Vi pallade purjo, gullök och äpplen överallt. Himla fint. Inte att stjäla, utan att äta färskt.


Om jag förut klagat på jobbig motvind ber jag hundra gånger om ursäkt och säger så här: inget är värre än det jag upplevt idag. Inte ens en nedförsbacke bjuder på 20+ km/h.

Den kubanska landsbygden har sedan Morón bjudit på ingenting och ännu mer ingenting. Första matstället kom efter 150 km och var osannolikt fancy med tanke på att resten av orten såg ut att dött ut för några decennier sedan. Trots en bra restaurang då och då är bristen på affärer för att köpa prylar på fortfarande ett bekymmer. Igår hade jag ett litet paket kubansk nutella att smaska i mig i tältet, men hur det blir närmaste dygnet är oklart.

När kvällen kom skulle jag stanna till vid sidan av vägen och slå lägen, men så dök en traktor upp och förklarade att jag kommer hitta ett MYCKET bättre ställa att campa på 4 km längre fram. Ok. Det visade sig vara 10 km och platsen var traktorkisens brorsas hus. Galet roligt. Så lantligt det kan bli.

Fyra man hjälpte till att slå ner tältpinnarna. Det behövdes. Det vara STENHÅRT.

Det bjöds på mat, som även om den var enklaste möjliga såg rätt god ut. Till frukost blev det chokladmjölm på getmjölk och en fralla  med tomat. Enkelt och gott.

Duschen…eller skjulet med en hink vatten, hade lösa elkablar som tvinnades ihop och voila, lampan tändes. Det kändes tryggt. Grodorna satt och stirrade på min bleka rumpa hela tiden. Mysigt med sällskap.

Dag 10 – 18 feb 2016

Efter vad jag gissade skulle bli min sista ordentliga hotellfrukost på länge startade cykling från Morón så sent som 12:30. Det betyder fick ingenting, det ska ju synas på kartan att någon förflyttning skett, så det blev fem timmar cykling på de sex timmarna av dagsljus som det bjöds på.

När det blev dags att slå läger för natten kunde jag summera dagen så här:

Antal städer: 0

Antal byar: 1

Antal minuter medvind: 0

Antal härliga minnen: 1

I byn som jag cyklade in i på jakt efter mat var det massa underbara kids som hade ungefär tusen frågor. Synd att jag valde tyska på högstadiet, det imponerade inte på de här barnen. En video på läggs upp på Instagram.

Sovplatsen blev någon typ av fruktodling, det gick inte att se riktigt. Men frukosten…

  
  

Dag 9 – 17 feb 2016

Det där med att bara slappa och äta hotellmat, kändes helt rätt och därför blev det ytterligare en dag på Cayo Coco för min del.


 Efter att ha sett den här mannen få något stort på kroken och sedan besvikelsen när odjuret slet sig fick jag feeling…idag skulle det fiskas!

 Efter att ha snokat upp vem öns bästa harpunfiskare var mutade jag honom med 200kr för att dra ut med mig. Vi simmade 800m rakt ut i havet och gick loss. Det blev en red snapper på typ 2-3 kg och en annan firre jag inte kan namnet på. En barrakuda lyckades slita sig och har tyvärr en något plågsam död framför sig. Jag siktade för dåligt eller var kanske lite för långt bort när jag tog skottet. Sorry, Barre. Om jag kunde ge dig en harpun så skulle du få skadeskjuta mig tillbaka. I armen. Benen behöver trampa vidare snart.


När jag vaknar imorgon blir det fortsatt resa söderut från Morón. I vanlig ordning vet jag inte vilken slutdestinationen för dagen blir.

Dag 8 – 16 feb 2016

Nu har jag cyklat över till Kubas motsvarighet till St Tropez, Cayo Coco. Stora hotell intill kritvita stränder med tio gånger flera turister än jag sett sammanlagt hittills. Drömmen.

För vissa.

De 40 km jag cyklat idag räcker. Nu slappar jag resten av dagen och hittar en fin plats att slå läger på. Ska bli skönt att inte höra trafikljud när jag sover för en gångs skull. Det är tyvärr ett nödvändigt ont när man cyklar längs stora vägar. Även 200 m från vägen känns det som att lastbilar passerar genom tälten med jämna mellanrum. Tur att jag har svart bälte i sömn och att det brukar lösa sig rätt bra det också.

Kom på en rolig grej från igår när jag trampade upp för en lång och brant backe i motvinden mitt ute på landet. Då kom en äldre cyklist nedför i full fart och vrålade allt han kunde FOOOOORZA ITALIAAAAAA. Jo, visst, i medvind och nedförsbacke är du jättestark. Kul för dig. Eftersom hela spektaklet var över på en sekund hann jag inte föreviga det. Himla synd. Hade varit en given youtubesucce.

Dag 7 – 15 feb 2016

Idag har jag ätit god mat! I en liten by hade de fiskmackor. Smarrigt. Och så serverades juice från sockerrör. Trodde sånt behövde processas först, men icke. Hur gott som helst. Säkert 20% socker. Inga problem just nu. Träffade även en cyklande farbror som jag tänker skulle kunna vara en version av mig om jag bestämde mig för att stanna i en by mitt i ingenstans…i sisådär 50 år. Intressant tanke. Att jag skulle ta ett sånt beslut är sannolikt något jag enbart skulle göra om det var för att undgå ett kärnvapenkrig. Här är iaf jag om 50 år.

  
Moron, staden som på engelska betyder idiot, visade sig ha ett litet torg med wifi, precis som övriga större orter jag cyklat igenom. Det fanns även lite variation på mat, jag tog en pizza med skinka OCH korv den här gången, samt en smarrig papaya-shake. Den var så god att jag drack tre till. Hur buken kommer känna sig senare ikväll är högst oklart, men jag tycker att njutningen var viktigare än risken för rännskita.

  
Imorgon kommer jag göra något så ovanligt som att ta en avstickare in på en enkelriktad väg. Ca 80 km. Väldigt okaraktäristiskt. I en drömvärld hade det gått att cykla 1-2-3, men så är inte fallet. Jag får ta en buss tillbaka från 2 till 1 och cykla på åt rätt håll igen. Det kanske blir en vilodag på Cayo Coco. Känns som att det behövs. Ryktet säger att det finns en del fisk där också, så det är väl läge att testa harpunen.

  

Den där överdrivet deppiga känslan över att vara på Kuba istället för hemma som rådde första dagarna har släppt något. Farsan mår fortfarande inte toppen, så det är förstås inte lätt att släppa helt. Att göra ett fullt varv runt Kuba, dvs följa kusten så nära som möjligt, kommer inte vara möjligt. Det är helt enkelt inte snabba vägar nog för det…eller om man ska vara lite självkritiskt, cykelbenen är inte tillräckligt snabba.

Dag 6 – 14 feb 2016

Kärleken. Tanken är ju att den ska bara lite i fokus denna dag. Jag hade tyvärr fullt upp från midnatt och några timmar framåt med att inte slappna av för mycket. Det var konstant in och ut ur tältet för att berika jorden och säkra nästa års skörd. Förmodligen utplånade jag hela öns fauna. 

Århundradets sämsta räksallad har jag toppat med idag, för att ge magen något att jobba med i även nästa natt. Det var spagetti i typ mayonäs, några räkor och ketchup som garnityr. Om inte den här måltiden säger “död åt kommunismen” så vet jag inte vad som gör det. 

  

Staden Caibarién var som världens största vilda väster-kuliss. Husen var så förfallna att det var ett skämt. En restaurering skulle visserligen ta 25 år, men efter det är den här lilla orten topp 25 bland charmiga städer. Den skulle få Visbys innerstad att se löjlig ut. 
 Dagens bästa: att slippa duscha med vattenflaskan. En lite flod/bäck/å med klart vatten fick bli mitt spa för dagen. Att duscha och borsta tänderna är det i särklass enklaste att göra för att höja sinnesstämningen med några hack. 

   
 Dagens sovplats: Så som det alltid blir med sovplats om den inte är spikad innan mörket faller – första bästa. Jag passerar en hemmafest i utkanten av en by, de ropar efter mig, eftersom jag inte direkt hade bråttom så vände jag tillbaka. De bjuder in mig att sovs hos dem, men deras trädgård fick duga. Alla hjärtansdag är något som firas med HELA familjen i det här gänget. Fyra generationer sköna typer festar loss medan jag försöker somna i trädgården. 

Få saker är så stressiga att somna till som skrik och skratt, men just ikväll är det bättre än att sätta upp tältet på en äng och få en kossa över sig mitt i natten.