Dag 9 – 17 feb 2016

Det där med att bara slappa och äta hotellmat, kändes helt rätt och därför blev det ytterligare en dag på Cayo Coco för min del.


 Efter att ha sett den här mannen få något stort på kroken och sedan besvikelsen när odjuret slet sig fick jag feeling…idag skulle det fiskas!

 Efter att ha snokat upp vem öns bästa harpunfiskare var mutade jag honom med 200kr för att dra ut med mig. Vi simmade 800m rakt ut i havet och gick loss. Det blev en red snapper på typ 2-3 kg och en annan firre jag inte kan namnet på. En barrakuda lyckades slita sig och har tyvärr en något plågsam död framför sig. Jag siktade för dåligt eller var kanske lite för långt bort när jag tog skottet. Sorry, Barre. Om jag kunde ge dig en harpun så skulle du få skadeskjuta mig tillbaka. I armen. Benen behöver trampa vidare snart.


När jag vaknar imorgon blir det fortsatt resa söderut från Morón. I vanlig ordning vet jag inte vilken slutdestinationen för dagen blir.

Dag 8 – 16 feb 2016

Nu har jag cyklat över till Kubas motsvarighet till St Tropez, Cayo Coco. Stora hotell intill kritvita stränder med tio gånger flera turister än jag sett sammanlagt hittills. Drömmen.

För vissa.

De 40 km jag cyklat idag räcker. Nu slappar jag resten av dagen och hittar en fin plats att slå läger på. Ska bli skönt att inte höra trafikljud när jag sover för en gångs skull. Det är tyvärr ett nödvändigt ont när man cyklar längs stora vägar. Även 200 m från vägen känns det som att lastbilar passerar genom tälten med jämna mellanrum. Tur att jag har svart bälte i sömn och att det brukar lösa sig rätt bra det också.

Kom på en rolig grej från igår när jag trampade upp för en lång och brant backe i motvinden mitt ute på landet. Då kom en äldre cyklist nedför i full fart och vrålade allt han kunde FOOOOORZA ITALIAAAAAA. Jo, visst, i medvind och nedförsbacke är du jättestark. Kul för dig. Eftersom hela spektaklet var över på en sekund hann jag inte föreviga det. Himla synd. Hade varit en given youtubesucce.

Dag 7 – 15 feb 2016

Idag har jag ätit god mat! I en liten by hade de fiskmackor. Smarrigt. Och så serverades juice från sockerrör. Trodde sånt behövde processas först, men icke. Hur gott som helst. Säkert 20% socker. Inga problem just nu. Träffade även en cyklande farbror som jag tänker skulle kunna vara en version av mig om jag bestämde mig för att stanna i en by mitt i ingenstans…i sisådär 50 år. Intressant tanke. Att jag skulle ta ett sånt beslut är sannolikt något jag enbart skulle göra om det var för att undgå ett kärnvapenkrig. Här är iaf jag om 50 år.

  
Moron, staden som på engelska betyder idiot, visade sig ha ett litet torg med wifi, precis som övriga större orter jag cyklat igenom. Det fanns även lite variation på mat, jag tog en pizza med skinka OCH korv den här gången, samt en smarrig papaya-shake. Den var så god att jag drack tre till. Hur buken kommer känna sig senare ikväll är högst oklart, men jag tycker att njutningen var viktigare än risken för rännskita.

  
Imorgon kommer jag göra något så ovanligt som att ta en avstickare in på en enkelriktad väg. Ca 80 km. Väldigt okaraktäristiskt. I en drömvärld hade det gått att cykla 1-2-3, men så är inte fallet. Jag får ta en buss tillbaka från 2 till 1 och cykla på åt rätt håll igen. Det kanske blir en vilodag på Cayo Coco. Känns som att det behövs. Ryktet säger att det finns en del fisk där också, så det är väl läge att testa harpunen.

  

Den där överdrivet deppiga känslan över att vara på Kuba istället för hemma som rådde första dagarna har släppt något. Farsan mår fortfarande inte toppen, så det är förstås inte lätt att släppa helt. Att göra ett fullt varv runt Kuba, dvs följa kusten så nära som möjligt, kommer inte vara möjligt. Det är helt enkelt inte snabba vägar nog för det…eller om man ska vara lite självkritiskt, cykelbenen är inte tillräckligt snabba.

Dag 6 – 14 feb 2016

Kärleken. Tanken är ju att den ska bara lite i fokus denna dag. Jag hade tyvärr fullt upp från midnatt och några timmar framåt med att inte slappna av för mycket. Det var konstant in och ut ur tältet för att berika jorden och säkra nästa års skörd. Förmodligen utplånade jag hela öns fauna. 

Århundradets sämsta räksallad har jag toppat med idag, för att ge magen något att jobba med i även nästa natt. Det var spagetti i typ mayonäs, några räkor och ketchup som garnityr. Om inte den här måltiden säger “död åt kommunismen” så vet jag inte vad som gör det. 

  

Staden Caibarién var som världens största vilda väster-kuliss. Husen var så förfallna att det var ett skämt. En restaurering skulle visserligen ta 25 år, men efter det är den här lilla orten topp 25 bland charmiga städer. Den skulle få Visbys innerstad att se löjlig ut. 
 Dagens bästa: att slippa duscha med vattenflaskan. En lite flod/bäck/å med klart vatten fick bli mitt spa för dagen. Att duscha och borsta tänderna är det i särklass enklaste att göra för att höja sinnesstämningen med några hack. 

   
 Dagens sovplats: Så som det alltid blir med sovplats om den inte är spikad innan mörket faller – första bästa. Jag passerar en hemmafest i utkanten av en by, de ropar efter mig, eftersom jag inte direkt hade bråttom så vände jag tillbaka. De bjuder in mig att sovs hos dem, men deras trädgård fick duga. Alla hjärtansdag är något som firas med HELA familjen i det här gänget. Fyra generationer sköna typer festar loss medan jag försöker somna i trädgården. 

Få saker är så stressiga att somna till som skrik och skratt, men just ikväll är det bättre än att sätta upp tältet på en äng och få en kossa över sig mitt i natten. 

   
 

Missförstånd

Servitören måste ha uppfattade det som en komplimang på ett ännu inte slutfört uppdrag när jag sa “well done”. Att det handlade om hur jag ville ha kycklingen tillagad kunde han inte veta. Så klart. 

Nu är jag hur som helst på god väg mot matchvikten jag hade när jag var 15 år. 

Dag 5 – 13 feb 2016

60 km till en storstad. Det ser iaf ut som en stor stad på kartan. Fler än två vägar leder in till staden. Det är typ den infon jag har. Sagua la Grande. 

Det visade sig vara ännu en stad som Gud glömt och Fidel fullständigt skitit i. 

Jag ska vara ärlig. Wifi är mitt stora mål när jag bestämmer rutt. Vad orter som inte ligger vid kusten har att erbjuda är inte så intressant. Sagua och alla andra städer har ofta EN park med wifi. Den i Sagu hade inte wifi. Fakk. Jobb, allmänt snack med vänner, kolla hälsan på farsan och lite annat är viktigt, även om “jag är på cykelsemester om borde koppla bort”. 

Nästa delmål: Santa Clara. Första orten jag besökt som har en levande stadskärna med både lokalt folk och turister. Stora torget är omringat av fina byggnader. Och ett skitfult hus som är dubbelt så högt som de andra. Skjut den ansvarige för det bygget, tack så mycket. 

 
Har ni någonsin undrat hur det ser ut när getter transporteras på ett fordon avsett för annat än djur? De knyts ihop enligt följande princip: 

 
Den stora frågan nu är om jag ska stanna i Santa Clara eller rulla vidare. Mina ben säger stopp, men samtidigt vill jag tälta och det innebär att jag måste ut från staden. En riktig måltid först. Ris vore fint. Ett kilo räcker nog.  

    
    
 

Dag 4 – 12 feb 2016

Efter en natt med smygcamping i Varadero och säkert 11h riktigt dålig med åtminstone utdragen sömn var det bara att bestämma sig. Flyga hem eller bita ihop. Ett kort samtal med kärleken där hemma ledde till att planen inte ändrades, jag fortsatte längs med kusten. 

Politik intresserar mig inte, men dålig politik ÄR intressant. Hur någon kan hylla kommunism efter en titt på Kuba kan jag bara inte fatta. Det finns inget. Det som finns är skräp. By efter by passerades idag och iiiiingen mat fanns att köpa. Söta jävla läsker och vansinnigt äckliga mackor/burgare är det enda som finns. I en by stötte jag på ett cykelgäng som sa att ja ja, så fort du kommer till Corralillo finns det massa mat. 

Kolla vad jag fick nöja mig med. Misär.  

 Efter det nederlaget vad jag på botten igen. Jag rullade vidare och hoppades bli överkörd av en skördetröska. Men! Playa Salto 2 km till vänster. Kvällen dusch och en tyst sovplats fixad. 

Det visade sig vara det ENDA ställer utanför Havanna och Varadero med människor. Jag fick en känsla av Magaluf. Mysigt. 

Eftersom jag inte lyckats hitta kemiskt ren bensin till mitt campingkök blir det ingen middag ikväll. Choklad får duga. 

Misär.  

Dagens höjdpunkter var att Johnny höll mig sällskap 2h och att jag därefter var så mentalt utmattad av att tolka spanska som jag inte kan att det fick bli 2h siesta i hängmattan. 

                  
 

Dag 3 – 11 feb 2016

Mina lungor börjar ge upp. Avgaserna från bilarna som visserligen ser gulliga ut är det värsta jag upplevt. Det är värdelöst.

En konstig grej hände idag. Två mil före Varadero passerar jag flygplatsen. Vid den avfarten stannar jag och funderar HÅRT i 15 min på om jag ska skita i allt och flyga hem. 

Hmm…

Matkulturen är värdelös, det går inte att beskriva på något annat sätt. Inte en enda affär som jag besökt än så länge har haft ägg, det innebär att frukosten uteblivit och istället ersatts av två chokladkakor. 

Misär. Orkar inte ens fördjupa tankarna kring det. Känner extremt lite pepp just nu. 

Om jag inte flyger hem imorgon så kommer jag sikta in mig på Trinidad, det betyder att jag överger den ursprungliga planen om att göra ett vara medurs runt hela ön. Varadero-Trinidad är ca 300 km. Det känns som att jag kan klara det trots noll motivation. 

Vi får se. 

             
 

Dag 2 – 10 feb 2016

Dagens uppdrag:

  1. växla pengar
  2. hitta en karta
  3. bestäm resväg
  4. börja trampa

Vilken parodi besöket på banken var. Det var en studie i ineffektivitet. En kille i dörren säger vart vi ska. En tjej frågar om vårt ärende och skriver ut en köbiljett. Könumret dyker inte upp, men andra siffror, både högra och lägre, flashar förbi. Fyra underskrifter senare har jag låta ståla i handen. Två valutor, CUP och CUC. Har inte fattat skillnaden och kommer inte försöka mig på en förklaring.

Resväg får bli medurs, längs med kusten. Ca två dagars trampande kommer ta mig till turistmecca Varadero. Egentligen vill jag inte dit, men just nu känns det ändå som att det efter två dagar kommer kännas bra att komma till en turistort.

…. 

   

Dag 1 – 9 feb 2016

Att komma fram till Arlanda och inse att att man är där ett dygn sent till sitt flyg är sällan en fullträff för lyckoruset, men men, det kostade 8400 kr och det är en av smällarna i livet som gäller att ta med så lite irritation som möjligt.

Aeroflot levererade över förväntan, både flyget, punktlighet och loungen i Moskva var toppen. Flygningen till Havanna kändes dock som att den var 24h lång. Oklart varför, men vi kom bara aldrig fram.

Väl framme typ det bara 1,5h att få fram cykeln, ytterligare 1,5 att montera allt och 1h att cykla in till stan.

Årets överraskning kom i form av beskedet att det inte finns mobildata på Kuba. Jag kan alltså inte köpa ett kubanskt simkort och surfa. Hejdå kartor, hej då sociala medier, hejdå möjligheten skriva en resejournal som känns värdig en sån här resa. Det här är priset jag får betala för att jag envisas att aldrig göra research inför mina resor. I vanliga fall brukar det vara lite spännande att se hur saker kommer utvecklas, men nu…nä, det känns bara komplicerat och jävligt. Har en känsla av att motgångarna kommer dugga tätt.

Det positiva? Kuba är i bedrövligt skick och jag är glad att jag får se det nu, sannolikt är det helt ombyggt inom tio år nu när amerikanska pengar börjar strömma in.

That’s it, slut på det positiva, nu ska jag sura vidare. 

Övriga cyklar i stan ser ut så här. Inte lika skinande. 

  Alltid kul att montera ihop allt och se om det rullar. Det gick bra den här gången också. 

  Bad om en vägbeskrivning – fick en handritad karta.